Färska mosippsfrön från Dalarna som såddes i trädgården i Järbo i juli gav upphov till fröplantor en månad senare. Hjärtbladen är smalt äggformiga. De första blommorna utvecklades på dessa plantor efter två år (Delin 2002b). Holmer (2007) fann liknande initial utveckling av sådda frön, men de första blommorna kom efter tre år.

En planta från frö som såddes 2000 lever fortfarande 2016. Även vilda plantor som sköts om med bortröjning av ljung med mera ger intryck av att bli gamla. Gamla plantor kan ha många bladrosetter tätt intill varandra, alla utgående från korta skott från samma pålrot.

Nya plantor har setts komma upp på stigar vid Gröntjärn i Ljusdal som bildas av besökare. Nya plantor etablerade sig också i fåror efter hyggesharvning (Stridh 1990a). Även i igenväxande körspår efter traktor kan man se nyetablerade plantor.

Artens vanligaste miljö är tallhed. Där är den konkurrenssvag gentemot tall, ljung och storvuxet bärris. Även en ymnig tillväxt av renlavar och fönsterlav som täcker över dess blad kan undertrycka en mosippsplanta. Det har iakttagits att avverkning av en stor björk och kontinuerligt avlägsnande av små trädplantor i kanten av en tomt har resulterat i större och flera mosippsplantor.

Många gamla och nya iakttagelser tyder på att mosippan gynnas av brand. Den stora branden vid Skålvallen i Färila 1933 ledde till kraftig ökning av bladmassa och blommor (Andersson 2005). Under början av 2010-talet har bränning av mosippslokaler blivit en allmänt accep­terad metod med lyckade resultat.

Från Hennan i Ljusdal berättas att i slutet av 1800-talet, när höfödan tröt om våren, brukade får och getter släppas ut på tallmon för att beta av mosipporna (Åström & Stridh 2003). På den marken tycks skogsbete även ha varit gynnsamt för mosippan, men orsaken till detta är oklar. Harar har rapporterats beta både mosippans blomknoppar och dess blad­rosett (Kellner 1989). Man har även sett att mosippsplantor har betats ned kraftigt av sorkar men snart skjutit nya skott.

Blomknoppar anläggs på hösten och övervintrar oskadade tillsammans med bladen. Blommorna slår ut i blåsippans tid, samtidigt med kråkbär. Sterila skott är vid denna tid fortfarande i vinterstadium. Blommorna vänder sig mot solen, men när det kommer en regnskur sluter de sig, och dessutom böjer sig stammen så att blommorna hänger mot marken. De ser vissna ut, som om de hade utsatts för torka, men återhämtar sig snabbt.

Mosippa är starkt bunden till isälvsavlagringar, och växer gärna i nedre delen av en sydsluttning. Den föredrar öppen, ljus miljö. Vid Länsmansströmmen i Voxna sågs omkring en blomma per planta i tallskog, men 5–10 blommor per planta på hygge. Mosippa kan växa i frostsvackor där tall fryser ihjäl. Den har även någon gång setts högt upp i syd- eller sydvästsluttning i bergbrant, tillsammans med käringtand, grönpyrola, kattfot och slåtterfibbla, arter som även finns på en del av mosippans lokaler på isälvsmaterial.