Smultronfrön förekommer rikligt i fröbanken i skog (Granström 1986). Smultron kom upp i gruspå den torrlagda älvbottnen efter anläggningen av Norränge kraftverk i Arbrå, men ingick inte i den senare kvarstående nya strandvegetationen. På hårt bränd mark på Stor-Kölhöjden, Hassela, saknades smultron nästan helt två år efter branden. Detta kontrasterar mot Hartmans (1814) uppgift om smultron som vanlig art på svedjeland i södra Hälsingland. Hans observation kan förklaras av att en längre tid hade gått efter svedjningen, eller att svedjningen planmässigt inte tilläts gå för djupt i marken. Även Tujulin (1967) skrev att smultron var en typisk art på mark som svedjats tämligen nyligen (10–40 år tidigare) tillsammans med bland andra bergsyra, hönsarv och åkerbär.
Smultron börjar blomma redan i vitsippans tid och fortsätter till linneans. Omblomning har setts i höstfärgernas tid. De första smultronen mognar redan i ekorrbärets tid. Både blomning och fruktsättning är väderberoende. Smultronen blir störst och godast under relativt våta somrar men kan skrumpna vid långvarigt torrt väder. De nedersta, äldsta och mest långskaftade bladen gulnar och dör i höstfärgernas tid, medan resten av bladen övervintrar pålitligt gröna. Vissa år och på vissa ställen blir alla de vissnande bladen i stället röda.
Ekologi
Smultron är en skogsväxt, vanligast i bördig granskog och ingående i den grupp av arter som karakteriserar lågörtgranskog: vispstarr, bergslok, blåsippa, skogsviol och ärenpris. Där är smultron en av de 12–15 mest frekventa arterna, noterad på 2/3 av lokalerna. När skogen är sluten bildas få blommor och bär, men efter avverkning, vindfällning, insektsangrepp eller brand utvecklas plantorna kraftigt, blommar och kan ge rik skörd. Lika stark kan blomning och fruktsättning bli på vägkanter i skogen. Arten växer även tämligen frekvent längs bäckar. Den trivs bra i bergbranter tillsammans med många andra ljusälskande arter som en, liljekonvalj, fårsvingel, stenbär, bergsyra, ärenpris, blåklocka, kattfot, skogs- och hagfibblor, flockfibbla och gråfibbla. Smultron förekommer också ofta på block.
Med låg frekvens växer smultron också på övre delarna av strand vid sötvatten och vid havet. I äldre tider fanns det i jordbrukslandskapet många lieskördade kantområden som åkerholmar och dikesrenar med blomrik ängsvegetation där smultron kunde växa, och en mycket större areal av naturlig betesmark, inte minst skogsbeten. I dag är dessa marginella miljöer till stor del borta, men på de rester som finns är smultron fortfarande en mycket frekvent art.
Utbredning
2692 lokaler i 45 församlingar.
Referenser
Granström, Anders 1986: Seed banks in forest soils and their role in vegetation succession after disturbance. Diss. Umeå, Swedish University of Agricultural Sciences, Department of Forest Site Research. Stencil No. 6
Hartman, Carl Johan 1814: Handskriven rapport angående resa till Jämtland. Handskriftssamlingen, Uppsala universitetsbibliotek, Kapsel D 120 b. Tolkad av Delin, Anders 2010: Rapport angående resan till Jämtland 1813. VÄX 1/2010: 26-29.
Tujulin, R. 1967: Kinahminmäen kaskimetsien kasvillisuudesta. Kuopion Luonnon Ystäväin Yhdistyksen julkaisuja Sarja B 4(2): 1-36. Kuopio.