Glesgröe är perenn men bildar rikligt med frö. På hösten efter den torra sommaren 1997 fanns på Stora Torrberget i Bollnäs massor av nygrodda småplantor med upp till 2 mm breda blad. De växte under tomma glesgröevippor, på blottlagd dy med glesa levermossor och dyveronika. Det låga vattenståndet var i detta fall en förutsättning för den lokalt rikliga frögroningen. Frönas flytförmåga och spridning är föga kända. Enstaka blommande plantor har dock setts i Bäckan, Ljusdal, i ett tre år gammalt vägdike som korsar en bäck där gräset växer. De ser ut att ha kommit med vattnet. Glesgröe har hittats i rotvältegropar efter stora granar i sumpskog där ingen bäck rinner fram, tydande på att fröna kan vila i marken under granarna.

Bladen och stråna är ljusare och gulare gröna än på brun- och grenrör, som oftast är grannar. Mellan nerverna på de vuxna plantornas blad finns här och där mörka ’tvärnerver’ som förbinder nerverna. De syns i genomfallande ljus. De finns även på smala blad på äldre basala skott, men saknas på de 2 mm breda bladen på nygrodda plantor. Sådana ”tvärnerver” finns även på de övriga Glyceria-arterna i Hälsingland, men saknas på många andra gräs, framför allt på Calamagrostis-arter, som vanligen omger glesgröebestånden. Ett annat kännetecken finns på en glesgröeplanta som ses rakt uppifrån. Bladen sitter då i ett vertikalplan, ömsevis åt höger och åt vänster. På senhösten är bladen på de överblommade skotten helt vissna, men de skott som ska blomma nästa år är helt gröna. I snösmältningen är cirka 1/3 av dessa skott gröna.

Rötterna är vita och löper djupt ned i vattendränkt jord, vanligen dy i kanten av en liten bäck eller vattensamling. Glesgröe blommar i linneans och i mjölkens tid. Småaxet öppnar sig kraftigt vid blomningens höjdpunkt, en eller två blommor i taget, men sluter sig sedan åter snabbt. Det liknar förloppet på mannagräs. Mogen frukt sprids i ljungens tid.

Glesgröe måste ha levt i tusentals år i ett landskap präglat av bävrar, med häftiga variationer i vattennivå på grund av dammar som byggts och raserats. Eftersom arten alltid växer med rötterna under grundvattennivån är det däremot osannolikt att den skulle överleva torrläggning genom dikning, möjligen med undantag för restbestånd i själva dikena. I Bäckan, Ljusdal, finns dock ett exempel på att fördjupning av en bäck för många decennier sedan i samband med ett dikningsföretag inte utrotade arten. Den växer där som förr på bäckens stränder. Kalavverkning leder till att ett glesgröebestånd tillfälligt utvecklas kraftigare, men den fortsatta utvecklingen har inte följts.