Gåsört växer dels på havsstrand, där den påträffats på 45 % av lokalerna, och därmed är en av de 20 vanligaste arterna, dels med lägre frekvens på strand vid sötvatten i jordbrukslandskapet, dels på allehanda kulturmarker med lågvuxen vegetation. På havsstrand finns den mest på de mellersta och övre delarna av tämligen exponerade stränder, där is och vågor håller undan högvuxen vegetation och lägger upp driftvallar, gärna tångbankar. Ofta lyckas den ta sig upp genom driftvallarna och bilda nya skott och blad. Arten är också vanlig på fågelöar. Där den växer i högvuxen vegetation strävar bladen uppåt och blomningen kan utebli. På tångbankar blir bladen mycket stora och sitter tätt. I låga växttäcken ligger bladen tryckta till marken och blomningen är rikligare. Där sträcker sig mängder av långa rödaktiga utlöpare i alla riktningar längs markytan. Växtplatserna på kulturmark och strand vid sötvatten är ofta fuktiga och gödslade. Arten torde gynnas av bete, bland annat därför att grågäss selektivt betar huvudsakligen gräs och gräsartade växter, men lämnar många örter. Gåsörten förekommer även med låg frekvens på äng. Den kan också växa på mycket torr och hårt sliten mark, på vägkanter, grusplaner eller slagg vid masugn tillsammans med arter som sandnarv, vårförgätmigej och vårveronika.

Bladens hårighet och därmed färg växlar starkt, även inom en kvadratmeter (exempelvis på Norrala, Klacksörarna, Storskäret). Silvergrå och rent gröna blad kan finnas blandade. Hos oss är dock inga så grå som på vissa bestånd på Gotland. Bestånd på starkt tånggödslad mark har vanligen rent gröna blad.

Utbredningskartan visar artens hemvist vid havsstranden, längs älvarna och i jordbrukslandskapet, samt den avtagande frekvensen mot nordväst.

511 lokaler i 41 församlingar.

Romell, Lars Gunnar 1938a: Växternas spridningsmöjligheter. I: Skottsberg, Carl (red.): Växternas liv, vol. 4. Stockholm.