finnstarr

529 Carex atherodes Spreng.

This mainly boreal species has on the whole a continental distribution pattern. It belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. I, p. 82 and map 73), although there are distribution gaps in Europe and E. Asia. The closely related C. drymophila Turcz. in E. Asia is tentatively mapped.

Finnstarr hittades av Nadja Niordson vid Malungsåsen i Hassela 1987 (Niordson 1988a, 1988b). Det var första fyndet i Sverige och förblev den enda lokalen i landet fram till 1993 då Christer Pålsson fann arten strax nedom Brattmyrarna i Hammerdals församling i Jämtland (Pålsson 1993). År 2007 fann Ursula Zinko den i Blaikfjällets SV-kant, Västvattenberget, i Åsele lappmark (Ericsson 2007).

Lokalen ligger mellan den rivna bostadsbyggnaden på Malungsåsen och en förfallen lada. Den begränsas av en skogsbilväg (f.d. kärrväg till Malungsåsen), Kalsabäcken och en brink upp emot en igenväxande åker där ladan står. Marken ger inte intryck av att vara särskilt kalkhaltig. Lokalen är en våt grop med sumpskog på ett par hundra kvadratmeters yta, 240 m ö.h. Finnstarren är här en av de dominerande arterna. Följe­arter är: knagglestarr, brunrör, svartvide, gråal, glasbjörk, vitsippa, kabbleka, älggräs, kråkklöver, mossviol och vitmossor. Finnstarrens jordstammar växer i våt mylla, men inte huvudsakligen under grundvattenytan. Det rätt täta, träd- och buskskiktet tycks inte utgöra något hot. Ett annat naturgivet hot skulle kunna vara de bävrar, som håller till i Kalsabäcken, men de torde inte kunna dämma över hela lokalen och starren tål tydligen att stå i vatten. Mänskliga hot mot lokalen är framför allt igenfyllning eller bortschaktning, eftersom den ligger alldeles intill gårdstomten. År 2013 fanns arten kvar inom samma område, men trädbeståndet hade tätnat betydligt och markägaren Bo Tjernell hade noterat att finnstarren på senare år hade blommat mindre rikligt.