Tuvstarr och styltstarr är mycket lika. Styltstarr är oerhört vanlig i stora delar av Hälsingland, framför allt i skogslandet, medan tuvstarr är mycket sällsynt. Litteraturen omfattar femton lokaler för styltstarr och elva för tuvstarr. Det är inte trovärdigt. En del av de gamla uppgifterna om tuvstarr måste avse styltstarr.

Fyra fynd av tuvstarr har rapporterats under vårt inventeringsarbete. De är från kustlandet. Vid Sunnäs bruk har arten studerats noggrant vid flera tillfällen, och beskrivningen här grundar sig på studier huvudsakligen på denna lokal. Tuvstarr bildar där tuvor, men inte mer än 1–2 dm höga och något bredare. På våren är tuvorna, bladen och de blommande axen ganska tydliga. Älggräset, som också växer där, har inte hunnit upp så långt att det döljer tuvstarren. Tuvstarren blommar i skogsstjärnans tid. En månad efter höstdagjämningen döljs tuvstarrens fortfarande gröna blad av älggräset om inte detta böjs undan. Lokalen är ett fuktigt till vått lövkärr, dominerat av klibbal, intill Tvärån. Där växer även majbräken, brännässla och majsmörblomma. Tuvstarren förekommer i hundratal.

Den senast påträffade lokalen hittades 2013 vid Tunmarstjärnarna, Granön, Skog. Bara fem tuvor sågs, de flesta små. En tuva var på tillbakagång och sönderfallande. Ytterligare en kunde anas, död, under mossa och liknande. Lokalen är i skog i en myrkant och arten kan vara på reträtt på grund av att skogen sluter sig.

Av de skiljekaraktärer mellan tuvstarr och styltstarr som Hylander (1966) anger i nyckeln till starrar (sid. 51) har vi funnit den första meningen i respektive beskrivning särskilt användbar. För tuvstarr anger den: ”Vegetativa skottens mellanbladsskivor ovan blankt klargröna, 2–4 mm breda, med utåtböjda kanter” medan för styltstarr sägs: ”Vegetativa skottens mellanbladsskivor ovan matt gråaktiga, 1–2 mm breda, vid torkning inåtrullade”. Bladkantens tendens att rulla sig framträder snabbt när bladen börjar torka.