Nedanstående beskrivning gäller för månlåsbräken, men troligen delvis även för övriga låsbräkenarter, utom stor låsbräken.

Många små plantor av månlåsbräken kan ett år dyka upp i närheten av de stora på en känd lokal. Förmodligen är de nyetablerade. I en torva av grässvål med månlåsbräken kan rötterna försiktigt friprepareras och identifieras. Gräs, till exempel rödven, brukar stå för majoriteten av rötterna. Dessa är klena och vittförgrenade. Låsbräkenrötterna, som kanske också kunde kallas jordstammar, är cirka 1 mm grova, ljust gråbruna, mycket mindre talrika, glesare och mindre förgrenade än gräsrötterna. De sprider sig huvudsakligen horisontellt på 1–2 cm djup och cirka 10 cm bort från den underjordiska vita delen av bladskaftet, som där är omgivet av en ljust rödbrun tunn hinnaktig slida. Varje låsbräkenplanta har oftast sitt eget rotsystem. Små plantor har mindre rotsystem och man finner även små rotsystem som har bara en några millimer lång vit pigg i mitten eller som består bara av ett antal rötter som från en punkt löper ut horisontellt i flera riktningar. Eftersom man hos ormtunga finner att flera plantor (blad) är förenade av en rot (jordstam), kunde man möjligen vänta sig något liknande även för månlåsbräken, men dess plantor (blad) är normalt åtskilda, med egna rotsystem. I två fall har dock förbindelser mellan två plantors rotsystem setts. Dessa sammanbindande rötter har hittats mellan plantor som står nära varandra (0,5–2,5 cm) och liknar de övriga rötterna eller kan vara något grövre (Delin 2009a). I ett fall har två plantor med fripreparerade rötter tagit sig bra efter plantering i gräsmark, i ett annat fall försvann en plantgrupp efter försiktig fripreparering av bara en mindre del av dess rotsystem. Utvecklingen av både den sterila och den fertila bladdelen är variabel i fråga om storlek, form och placering av sporgömmen. Rikt förgrenade sporgömmesamlingar kan ses även på de nedersta småbladen på den ”sterila” bladdelen.

Månlåsbräkenbladen är gröna redan under jordytan i blåsippans tid i april. I vitsippans tid kommer de upp ovan jord, först tätt knutna, sedan utbredda och med gulgröna omogna sporgömmen på den fertila delen av bladet. Som tidig vårväxt åts den av höns och i Jämtland även av barn (Elna Jonsson, Kaxås). Det kallades att ”leta lycka”. Sporerna sprids i ekorrbärets eller linneans tid, kring midsommar, varefter både den sterila och den fertila bladdelen på torr mark ganska snart vissnar och försvinner, medan plantan på fuktigare mark eller under ett år med fuktig väderlek kan stå kvar till hösten.