Darrgräs bildar låga men täta och långlivade tuvor. Strån utvecklas tämligen sent och blommar i linneans tid. En del av bladen övervintrar gröna. Arten är kalkgynnad, vilket delvis förklarar dess förekomst på tre av våra lokaler, vid Sva­bensverk (masugnsslagg), vid Löjhamn på Granön i Skog (kalkhaltig lera) och Kilsbäck i Undersvik (källa med pH över 7). Några gamla lokaler har också legat på kalkhaltig mark (losgrönsten, masugnsslagg, skalgrus). En annan ekologisk faktor är dock minst lika viktig, nämligen bete eller slåtter. Darrgräs är en av de arter som förlorat mest av sin växtmiljö på grund av jordbrukets nedläggning på de marginella markerna och överföringen av betes- och hackslåttsytor till antingen skog eller åker. Eftersom gräset inte tycks hitta några refugiebiotoper, till exempel på vägkanter, är det starkt utrotningshotat, men går att odla på lieslagen starkt kalkad mark. Möjligen gynnas det dock mest av bete. Ett par av lokalerna är gammal odling som efter beskogning åter frilagts (Vittsjön, Grannas på Bollnäs finnskog).