Sötgräs är en perenn växt. Plantorna växer dock i extrema lägen och löper stor risk att dö, vilket kompenseras av att de bildar mycket frö, som lätt gror och etablerar nya plantor. Arten tycks bevaras i fröbanken. En planta kom upp på en liten rotvälta vid Älvåsbäcken i Hassela på en plats där den efter kalavverkning varit helt borta under ett par årtionden. Den växte S om Degermyren i Skog cirka 7 år efter hyggesharvning på de vallar som lagts upp av harven.

Fröna är lätta att känna igen därför att de faller av tillsammans med hela småaxet, vars tomfjäll bildar cirka 50^o vinkel, som vingarna på en dykande ladusvala. Dessa tomfjäll sitter kvar, tillsammans med inre och yttre blomfjäll, även efter att fröet har bildat rot och blad, så att de färska plantorna lätt identifieras trots att det då bara finns ett eller två omkring 1 mm breda blad. På block, under en torr sommar, kan plantor torka ihjäl efter att de bildat blomma och frukt. Då vädret sedan blivit tillräckligt fuktigt på hösten kan man se strået ligga på mossan med nya plantor groende direkt ur vippan.

Riklig nyetablering kan ses på avverkningsavfall och på block med sparsam annan vegetation vid en bäck. Att frön sprids med bäckvatten är mycket tydligt. Spridning med djur har inte observerats, men är nästan den enda tänkbara mekanismen för spridning uppåt i en bäckdal. De kvarsittande tomfjällen, som ökar fröets vidhäftning kan vara en anpassning för detta.

Plantan har inga utlöpare utan bildar en tuva med korta sidoskott, som kan bli många. Ett eller flera skott i plantan bildar strå och blomma. Tendensen att gå i blom är mycket stor. Från frögroning till blommande planta tar det under gynnsamma omständigheter bara ett år. Sötgräs blommar normalt i mjölkens tid. Utvecklingen av strå, blomställning och blommor styrs dels av plantans ålder och vigör, dels av vädret under försommaren. Utvecklingen kan bromsas av torka så att strået blir bara 10–20 cm högt och vippan liten. I gynnsamma fall blir stråna 190 cm höga, med stora tunga vippor. De största plantorna, stråna och vipporna finner man där skogen har öppnats genom avverkning eller rotvältor. På hösten behåller en del av tuvans skott sin grönska. Även när snön försvinner i april finns en del gröna blad på övervintrade skott, särskilt de unga.

Sötgräset är mycket torktolerant. Man kan se det överleva i början av augusti på ett block med en torkdödad liten gran och en torkdödad liten rönn. På ett annat block med stensöta, skogsbräken, sötgräs, hallon, harsyra och pipdån var sötgräset dock den art som var mest torkskadad i början av juli. Bladen torkar i spetsarna, men bevaras länge friska vid baserna samtidigt som växten lägger kraft på att få vippan att slå ut. Det är vanligt att vissa skott i plantan dör och att nya skott växer fram från överlevande delar när regnet kommer. Arten kan växa både solexponerad och kraftigt beskuggad. Den mest extremt solbelysta lokalen är i Bjuråker på Dalabergets krön, där arten står i renlavstuvor. Det är dock vanligare att sötgräset är beskuggat, antingen av skog eller av ett högt och brant berg. Det växer och blommar även i normalt sluten gammal granskog. En planta som rasat ned från ett block togs hem och sattes på toppen av en starkt multnad 3 dm hög stubbe och vattnades inte. Den rotade sig och bevarade helt sin spänst under en torrperiod året efter.

2010 var det sorkår och i september hade alla blad och strån på sötgräs och andra gräsarter ätits upp på lokalen på Bondarvsvallsberget i Järvsö. Man fann bara två plantor som sorkarna hade missat, i ett bestånd som brukar omfatta många hundra. En ny generation av sötgräsplantor var emellertid på väg i form av nygrodda frön med en centimeter långa blad. Redan 2011 hade vissa av dessa nya plantor strå och vippa. Hässlebrodd och brunrör hade då färre blommande strån.

Sötgräset är lättidentifierat när det blommar eller har frö. Bladen på strået är då välutvecklade och vipporna karakteristiskt hängande i alla utvecklingsstadier. Det finns bara ett annat gräs i Hälsingland som har en lika hängande vippa, glesgröe, men den arten växer med rötterna i vatten, har flerblommiga småax och smalare blad som alla står i ett vertikalplan.

Under alla årstider har sötgräsbladen en karaktär som skiljer dem från hässlebrodd och andra bredbladiga hälsingska gräs. Denna karaktär är viktig speciellt under vår och försommar innan vippor finns att se. Bladen vänder sig inte. Det som är bladets översida där det utgår från strået fortsätter att vara vänt uppåt längs bladets hela längd, ända ut i den horisontellt stående eller hängande spetsen. Hässlebrodd vänder (nästan) alltid sina blad, så att den sida som är översida vid bladbasen blir undersida på mitten av bladet, där bladets båge har sitt krön. Om man granskar ett större antal plantor är detta alltid en säker karaktär. Däremot har vi inte funnit några artskiljande karaktärer i bladstruktur, nervighet och liknande, som går att använda vid granskning i stereolupp. Unga plantor av sötgräs har smalare blad än äldre. Stråbladen är något kortare och bredare än bladen på de sterila skotten.

Sötgräs är sällsynt och har aldrig setts sprida sig från sina etablerade lokaler. Arten växer i miljöer som ytligt sett förefaller vara mycket olika, vid första anblicken till och med diametralt motsatta. Sötgräs finns både i renlavstuvor på ett bergkrön och på kanten av en bäck. Det växer på isolerade stora block i granskog men hellre på block i talus nedom ett berg. Dess andra typiska växtplats i Hälsingland är i granskog längs en bäck, oftast hastigt strömmande men ibland långsam. Vid en bäck står sötgräset helst på upp- eller utskjutande partier, på block, lågor, multnande rotvältor, rötter eller ställen där bäcken under vårfloden har slitit loss någon del av torven. Växtplatser i branta raviner i finkorniga jordarter saknas nästan helt i Hälsingland. Isälvsmaterialet är i Hälsingland grövre och bildar slänter med flackare rasvinkel, som snabbare kläds av vanlig skogsvegetation.

Sötgräsets egendomliga ”inkonsekvens” i sitt miljö- och substratval är omöjlig att förklara utifrån våra observationer i fält. Det finns bara ett par något så när tydliga gemensamma egenskaper hos dess annars mycket olikartade växt­platser: sötgräs undviker finrötter av andra gräs och av träd och bärris. Det växer gärna tillsammans med stensöta, harsyra och hallon på block och med diverse strandväxter vid en bäck, men det står aldrig nära ett grästäcke eller enstaka plantor av hässlebrodd, brunrör, krus­tåtel, tuvtåtel, bergslok eller lundelm, som är de arter som oftast finns i närheten. När sötgräs växer på block måste frön hamna även på skogsmarken kring blocket. Det är trots det mycket ovanligt att se sötgräs växa där.

Det är känt att gräsen har en ovanlig förmåga att utveckla stora rotsystem och att de har utvecklat denna förmåga i stället för samarbete med mykorrhiza. Möjligen är sötgräset avvikande, med svagare rotsystem, och måste undvika kontakt och konkurrens med andra rotsystem. Det skulle kunna vara en förklaring till artens benägenhet att växa på upphöjda eller utskjutande ställen, där få andra gräs råkar stå. Det skulle också kunna passa bra med artens stora förmåga till nyetablering från frön, ett sätt att snabbt finna nya växtplatser innan de blir upptagna av andra arter.

Sötgräsets reaktion på skogsbruk är svår att förutse. Kalhuggning av skogen kring ett block där det växer ändrar klimatet så dramatiskt att effekten kan bli starkt negativ, men erfarenheter saknas. Reaktionen på kalhuggning vid en bäcklokal är till en början varierande. Plantor som täcks över av grenar kan dödas och körningen kan förstöra plantor. Hjulspår kan avleda vatten från bäcken och torrlägga delar av den. På ytor som inte drabbas av detta reagerar sötgräset med snabb ökning av plantornas storlek, blomning och fruktsättning, så att beståndet kan förefalla vara starkt gynnat av avverkningen. Det är vanligen fråga om bördig skogsmark, så att den småningom utvecklade hyggesvegetationen domineras av höga örter och hallon, efterföljda av frodig ungskog av gråal, glasbjörk och sälg. I denna vegetation konkurreras sötgräset ut. Det kan förefalla märkligt att gräset kan växa i tät granskog men inte i tät gråalskog.

Sötgräsets första kända lokal i Sverige är Älvåsbäckens ravin i Hassela, där det första gången insamlades av C.O. Berg 1861. Upptäckten och dess dokumentation har utförligt beskrivits av Delin (2006i). En 60 m lång sträcka av bäcken inventerades år 1982. Sötgräset växte där i mogen granskog. Då hittades 52 tuvor med cirka 78 vippor. Året därefter avverkades skogen. 1986 sågs längs samma sträcka 105 vippor, 1991 10 vippor och 1993 5 vippor. År 2005 kunde inga spår efter arten uppletas, varken plantor eller vippor. Skogen var då mycket tät, dominerad av gråal. År 2013 fanns på nytt i samma område, fortfarande i tät gråalskog, växande på en färsk rotvälta, en tuva med 10 vippor. Ytterligare detaljer kring denna undersökning, som alltså sträcker sig över 30 år har beskrivits av Delin (1986b, 1992c, 2006l, 2015a).