Den flora som våra föregångare vid slutet av 1800-talet sannolikt använde, Hartman, C. 1879: C.J. Hartmans handbok i Skandinaviens flora, elfte upplagan, beskriver källdunört ”E. alsinefolium” med följande huvudkaraktärer: ”de mellersta och öfre bladen äggrunda, spetsiga, sågtandade; kronblad vanl. dubb. längre än foderflik.”. Om utlöparna skrivs: ”De öfvervintr. skotten fjällbeklädda.”. Motsvarande text för fjälldunört ”E. alpinum” är: ”de mellersta och öfre bladen bredt eller smalt aflånga, trubbiga, helbräddade -omärkl. tandade; kronbl. vanl. föga längre än foderflik.” Utlöparna beskrivs så: ”De öfvervintr. skotten småbladiga”. Redan i denna flora betonas de stora kronbladen som en viktig skiljekaraktär mot fjälldunört. Där står också: ”Var. Utom till storleken, äfven till bladens bredd, spetsighet och tandning, så att den mången gång (särd. i fjelltr.) knapt kan skiljas från E. alpinum.”
I Flora Nordica betonas att källdunörtens kronblad (i de först utslagna blommorna) är större än hos fjälldunört och att fröna är större. Både käll- och fjälldunörtens frön är mönstrade med rader av papiller.
Utbredning
Nio äldre fynd av källdunört har publicerats och arten har eftersökts i källor i skogen, i samma miljö som den snarlika fjälldunörten växer i. Fjälldunört är vanlig, men källdunört har under vår inventering visat sig vara sällsynt, och de flesta fynden är inte verifierade genom beläggexemplar.
De verifierade fynden i modern tid är bara tre. Det finns i modern tid också 16 overifierade uppgifter från 10 församlingar. Från äldre tid finns 17 uppgifter från 10 församlingar.
Referenser
Hartman, Carl 1879: C. J. Hartmans Handbok i Skandinaviens flora. 11 uppl. Stockholm.
Lokaler
Verifierade sentida uppgifter: Hudiksvall Bjuråker Grundmyran, 68745 15382, 1987 och 1994 (ALA i LD, det. S. Snogerup); Ljusdal Ramsjö Enåsen, Stormyran, 69085 14765, 1982 (PST, conf. S. Snogerup); Nordanstig Hassela Korpåsen, Landsbokällan, Synåsbäcken, 69015 15225, 1983 (MHZ).
