Ormtungans rötter (eller jordstammar) kryper i myllan på 5 cm djup. De liknar låsbräkenarternas rötter, men förbinder ibland två eller flera blad, vilket inte är vanligt hos låsbräken. Arten har alltså även vegetativ förökning. Den betas inte gärna av grågäss, som i stället föredrar gräs, tåg och starr. Ormtungan börjar släppa sina sporer i linneans tid, men fortsätter långt in på sensommaren. Det sterila bladet bleknar redan i augusti och försvinner helt. Inget grönt övervintrar.
Ekologi
Ormtungan har sin smala nisch på havsstrandens mellersta del, nedom den dominerande driftvallen. Block dominerar, men mellan dem finns mullrik jord, som slits hårt av vågor och is, så att vegetationen blir låg, på våren mest bestående av låga mossor och låga krypande skott av kärlväxter. Det är även den zon där knutnarv trivs bäst och där man kan hitta kustarun. Mullen bildas av nedbrutet driftmaterial som hålls på plats av rotfilt, till vilken ormtungan själv bidrar. Vegetationen har strandängskaraktär.
Utbredning
Ormtungan är vanlig på havsstränder längs Hälsinglands hela kust och är funnen bara inom den beskrivna zonen nedom driftvallen. Den utkonkurreras tydligen snabbt av högre vegetation på övre delen av stranden, där den småningom hamnar genom landhöjningen. Inga inlandslokaler har påträffats.
100 aktuella lokaler i 14 församlingar.
