Myskmårans frön har krokhår som fastnar i djurpäls och alltså kan spridas lång väg (Bild i Natur och vegetation, sid 205). Frön sådda i fuktig mylla på hösten grodde nästa vår och gav upphov till många plantor. Inte på någon av de lokaler som vi har sett finns dock tecken på att växten har kommit dit nyligen. Den växer, blommar och sätter frukt i gammal skog med slutet trädtäcke, vanligen gran. Där kan den växa även under hultbräken och nordbräken, som den dock strävar att komma upp över med sina långa skott. På hygge ökar den, men i 10-årig slyskog med rönn, björk och gråal klarar den inte konkurrensen med piprör, däremot med mjölke och hallon, under vilka den utvecklas väl. På en relativt stor andel av myskmårans lokaler observeras den på block i blockmarker, men har sällan sina rötter på blocken. Den rotar sig i mullrik mark mellan block och i blockkontakter och sänder långa rankor över blocken. Den har aldrig setts på block vars växttäcke saknar kontakt med omgivande skogsmark. På undersidan av bladens mittnerv sitter en rad kroktaggar med spetsarna riktade mot bladbasen. Dessa hjälper växten att hålla sig kvar ovanpå annan vegetation. På översidan finns två rader av kroktaggar, en intill vardera bladkanten, medan själva bladkanten är fri. I dessa rader är taggarnas spetsar riktade mot bladspetsen. Hela den gröna växten har en doft som liksom doften från vårbrodd, myskgräs, sötgräs och myskmadra brukar beskrivas som kumarinliknande. Den blir starkare när växten torkar. På hösten ser man nästa års skott under löv och vissna ormbunksblad. De är cirka 3 cm långa, med ٤–5 kransar av gröna blad, varje krans ungefär 6 mm i diameter. Dessa övervintrar åtminstone under gynnsamma vintrar i det skicket.
Fröplantor av myskmåra kan blomma under sin andra växtsäsong efter sådden. Blomningen börjar i linneans tid och fortsätter till ljungens. Blommor utvecklas i takt med att det långa skottet växer. Pollenbildningen är svag. Nästan alla blommor ger trots det upphov till frukter, som i ljungens tid kan vara fullt utvuxna men fortfarande gröna. Senare på hösten blir de svarta.
Första fynd
Att döma av ett ark i Uppsala-herbariet gjordes första fyndet av arten i Hälsingland av Carl (Olof Wilhelm) Berg, lärare i Hudiksvall, år 1845 vid Storbron i Gryttjesbergen, Delsbo. Arten finns fortfarande i Gryttjesbergen. Fyndet väckte stort intresse. År 1846 besökte Carl Johan Hartmans söner Carl jr. och Robert Wilhelm lokalen och samlade myskmåran där, och under åren fram till 1911 besöktes Gryttjesbergen enligt de offentliga herbarierna av ytterligare fem botanister.
Ekologi
Myskmåra är en utpräglad skogsväxt, som växer mest nedom bergbranter, på blockig mark med slutet grandominerat trädtäcke. Den är rotad i mulljord. I den miljön är arten inte beroende av att det finns öppna vattenytor i närheten, men både luft och mark torde mestadels vara fuktiga. Dessutom finns arten vid bäckar och i surdråg i granskog, även där ofta i blockig terräng, där bäcken bitvis kan löpa under blocken. Någon gång ses den även på släta finkorniga sediment i liknande skogsmiljö. Praktiskt taget alla lokaler återfinns i de ovannämnda miljöerna. Den håller sig på avstånd från vattnet och ses aldrig dränkt. Arten finns inte på stränder vid större vatten, inte heller på kulturmark.
Utbredning
Sammanlagt finns drygt 20 gamla lokaler. På tre av dessa har arten återfunnits. De flesta av de övriga är antingen för oprecist beskrivna för att kunna återfinnas eller så har inget försök gjorts. Omkring 50 lokaler har hittats under inventeringsarbetet för Hälsinglands flora. Lokalerna är vitt utspridda i skogslandet.
50 aktuella lokaler i 18 församlingar. 23 gamla lokaler i 17 församlingar.
