I de sydöstra delarna av landskapet finns många planterade ekar som sedan länge har producerat ollon, vilka med nötskrikornas hjälp har givit upphov till småplantor i ­skogarna inom upp till en kilometers radie från moderträdet. Denna första generationens avkomma ser ut att hävda sig väl, men det är för tidigt att bedöma om den kommer att ingå i en framtida grandominerad blandskog. Till denna generation hör förmodligen det bestånd i Hudiksvall som Gustafsson (2008a) beskrev. Att eken i Hälsingland är nära sin klimatiska gräns ses efter nattfroster på våren, då de unga ekbladen skadas mer än bladen på björk, asp, sälg och andra. Den nordligaste observationen av spontan spridning av ek från planterat träd gjordes i Tallnäs, Ramsjö 2015.
Under trettioåriga krigets sista dagar, 1648, tog en sergeant från Hålsjö i Norrbo med sig en ekplanta från Stockholm hem och planterade den där. Den kallas sergeanteken och mätte på 1970-talet 16 m i höjd och hade en stamomkrets på 573 cm, motsvarande en diameter på 182 cm (Blomqvist & Börjars 1980). I början av 1800-talet konstaterades att planterad ek trivdes vid gården Catrinaeberg i Färila i nordvästra Hälsingland (Ström 1827). Hushållningssällskapet i Gävleborgs län propagerade 1839 för sådd av ekollon i Hälsingland, där förekomsten av några ekar i Hudiksvall visade att trädet inte var främmande för provinsen (Anon. 1839). Ek växer i dag vid en gård efter vägen mellan Kårböle och Messubodarna, i den nordvästligaste delen av landskapet. En grov, troligen vid mitten av 1800-talet planterad ek växer intill vägen i västra utkanten av byn Nordansjön vid Kölsjön i Hassela, 385 m ö.h. (Arnborg 1951b och egen observation). Vid Södra Sandvik i Ljusdal växer planterad ek lika bra som alm, ask och lönn. I Stugubacken i Hanebo växer en grov ek 300 m ö.h.
Det har framförts att några tämligen gamla och grova ekar nära det nedlagda bruket i Gullgruva i Ljusne skulle vara spontana. Till stöd för det angavs fyndet av en fossil ekstam i en liten myr närheten (Andersson 1902b). Efter noggrann inventering av de närmaste omgivningarna till de nu levande gamla ekarna på platsen har vi kommit fram till att de sannolikt är planterade, och att det även där finns yngre ekar som är avkomma till dem. Vi fann inga tecken på kontinuitet från den fossila stammen till de nu levande. Enligt Riksantikvarieämbetet har en fossil ekstock hittats även i Medelpad, och denna och den vid Gullgruva skulle vara de enda i Norrland. Vi drar slutsatsen att eken inte förekommer spontant i Hälsingland. I Gästrikland förekommer eken på sina nordligaste spontana lokaler framför allt vid vattendrag, till exempel Testeboån (Ståhl 2016), och en åstrand vore en mer sannolik miljö för spontan ek även i Hälsingland.