I den vanligaste av trampörtens miljöer, trampad mark vid hus, övervintrar de flesta fröna intill den vissnade plantan och gror på våren. I blåsippans tid kan man se massor av fröplantor med centi­meterlånga gräsliknande blad intill de svarta fjolårsstammarna. Somliga av dessa utvecklas till fullvuxna plantor, vars sega till marken tryckta stammar är bland de mest slitstarka, tillsammans med arter som vitgröe, knytling, rödnarv och groblad. Även en vittförgrenad planta har bara en rot, som kan bli grov. När arten växer på en grusväg genom gräsmark finns den bara på de gräsfria, av hjulen slitna, ytorna. Där kryper skotten tätt intill markytan. På en ogräsåker kan den bli större, glesare, upprätt och flera decimeter hög. Trampörten börjar blomma i ekorrbärets tid och fortsätter åtminstone till ljungens tid. Kronbladen varierar från nästan vita till mättat rosafärgade. Fröna mognar efter hand. Fröspridningen tycks vara svag, huvudsakligen genom tramp och körning. I lärkens tid kan man se en liten flock av pilfinkar picka i sig fröna från de då svartbruna nästan oigenkännliga resterna av tramp­örtplantor. Inget grönt övervintrar.
Trots att trampört föredrar fuktig mark visade den sig under torrsommaren 1994 vara mycket torktolerant. Den var grön och blommade 1 augusti tillsammans med käringtand, sötväppling och gulsporre, när kulturmarkens vegetation för övrigt var gulbrun. 

 Vi har i allmänhet inte försökt hålla isär underarterna, men insamlat material har av experter konstaterats tillhöra underarterna stor trampört subsp. aviculare, nordtrampört subsp. boreale, bägartrampört subsp. microspermum, smal trampört subsp. neglectum eller spetstrampört subsp. rurivagum (se dessa för lokaler).

Se även stor trampört Polygonum aviculare subsp. aviculare, nordtrampört Polygonum aviculare subsp. boreale, bägartrampört Polygonum aviculare subsp. microspermum, smal trampört Polygonum aviculare subsp. neglectum och spetstrampört Polygonum aviculare subsp. rurivagum