Sprängörtens frön flyter mer än två månader och kan gro och utveckla karaktärsblad samma säsong som de sprids. Riklig groning av fröplantor kan ses nära moderplantan. Arten koloniserade botten som blottlades i en fors på grund av kraftverksbygge och blev kvar där, i den nya strandlinjen. Frön finns också i fröbanken vid stränder (Skoglund 1990). Jordstammen är tjock och innehåller en serie med luftkammare åtskilda av mellanväggar. Bild i Natur och vegetation, sid. 40. Den har alltså god flytkraft. Från jordstammen växer liknande men mindre jordstamsgrenar ut, som lossnar lätt och förmodligen även de kan spridas flytande på vattnet. Sprängört blommar i linneans och i mjölkens tid. Inga gröna delar övervintrar. Växten är mycket giftig, och kor som ätit sprängört vid Ljusnans strand i Bollnäs har dött. Broman skrev om detta problem i början av 1700-talet i Glysisvallur, apropå skörd av näckrosrötter till foder. Han kallar den stäker, men vattenstäkra har nog aldrig funnits i Hälsingland, däremot rikligt med sprängört: ”Men hände på några ställen den olyckan, at om wåren under isen togos och Stäker-Rötter up, af oförfarenhet; hwilka när de kommo at torkas, malas och ätas, både folk och fä blefwo yre, galne och döde.”

Alla granskade belägg från landskapet är vanlig spräng­ört var. virosa.