Små fröplantor av ryl har ej setts i Hälsingland. Sådana observationer är generellt mycket sällsynta (Delin 2013l). Ett exempel beskrivs av Jansson (1999). Sådd av rylfrön lyckas sällan.
Ryl uppträder i Hälsingland i ganska skarpt avgränsade grupper. Vi antar att dessa i regel representerar kloner, uppkomna ur ett enda frö. Vid Villsjön i Mo finns 9 kloner inom ett område på cirka 1 ha, och på Långnäsudden i Bergvik finns två kloner på 50 m avstånd från varandra. Klonerna i Norrala och i Sundsberget i Segersta är också tämligen närbelägna, men vanligen är avståndet mellan klonerna många kilometer eller mil. Ett enskilt skott i klonen i Nordanhöle i Rengsjö växte 1,5–2 cm per år i sju år. På Eskön i Hille, Gästrikland, har en planterad rylklon vuxit radiellt med 3 cm per år i 33 år. Med tiden får alltså klonen större radie, men flera observationer visar också att den samtidigt glesas ut i centrala delar. Ingen klon i Hälsingland har följts mer än några decennier, men de sentida lokalerna i Lingarö, Hälsingtuna och i Vad, Söderala kan möjligen vara identiska med fynd från 1906 respektive 1898. På en lokal i Arboga har ryl följts i 90 år och är troligen samma klon (Malmgren 1982). På Halleberg tyder anteckningar på att det är samma klon som följts i 129 år (Bohlin & Geijer 1989). I Tavastland i Finland finns en klon med sannolik livslängd 150 år (Salmia 2011).
I vitsippans tid öppnar sig de ljusgröna knopparna så att man kan se skillnad mellan blad- och blomknoppar. Bladknopparna sitter parvis, blomknopparna ensamma. Bladkantens tänder är tydliga redan i knoppen. Bladen är ljusgröna fram till ekorrbärets tid och får sedan gradvis samma mörkgröna färg som de övervintrade bladen. Bladen lever cirka 4 år.
Antalet blommande skott varierar från år till år och blomningen kan utebli helt, till exempel på Hårgaberget sommaren 2013, efter den kalla och våta sommaren 2012. Utvecklingen av blommor går mycket långsamt. De klotrunda, småningom rosafärgade, blomknopparna kan ses under hela sommaren till dess de slår ut i ljungens tid. Fröhusen är gröna när vintern kommer. De öppnar sig med små springor vid torrt väder samma år som de bildas, men behåller större delen av fröna till nästa år. På hösten kan man se tre årgångar av fröhus, de äldsta då trasiga och tomma. Bladen övervintrar vanligen gröna, men kan skadas under en barmarksvinter.
De nordligaste ryllokalerna i Sverige ligger vid kusten strax norr om Sundsvall. I Hälsingland har arten hittats bara i den östligaste delen. De västligaste lokalerna ligger i Hanebo och Rengsjö. De flesta rylklonerna växer i sydsluttning. Två av klonerna är på hyllor i sydvända bergbranter. Några kloner är i brant nordväst-, väst- eller ostsluttning. I andra landskap finns tydliga tecken på att arten gärna växer på kalkhaltigt underlag. I Hälsingland är detta mindre tydligt, men intill två kloner finns blåsippa och intill en annan kranshakmossa. Enligt många observationer i andra delar av Sverige växer ryl intill en stig, i en rotvältegrop eller på sjöbotten som blottlagts genom sjösänkning. För hälften av klonerna i Hälsingland gäller detta, men övriga visar inga tydliga spår av markstörning. Det är ändå möjligt att arten etablerar sig på naken jord, men att markhistorien inte kan anas när en gammal klon hittas.
Alla funna rylkloner växer i skog, vanligen blandskog med tall, gran och lövträd, med fältskikt dominerat av lingon och blåbär, gärna med inslag av örter, men inte så mycket som i lågörtskog. Närvaron av lingon på samtliga lokaler är ett problem, eftersom rylbladen därigenom lätt förbises, trots att de på nära håll skiljer sig tydligt genom rosettartad ställning på stammen, långsmal killik form, tandad kant och stark glans på ytan. Rylens förhållande till träd är komplext. Den tål varken kalavverkning eller tät granskog. En klon blommade dåligt och försvann småningom när ung granskog tätnade. På en lokal har arten minskat kraftigt efter att marken blev mer exponerad för solljus i samband med vägbygge i närheten. På en annan lokal blev rylen täckt av avverkningsris och försvann. Det är rimligt att tro att ryl skadas av kalavverkning både initialt genom antingen solexponering eller övertäckning, och under slyfasen på grund av konkurrens från gräs, örter och buskar. Dessa slutsatser stöds av observationer i andra delar av Sverige (Delin 2013l). De tämligen fåtaliga fynden under vår inventering i jämförelse med antalet gamla fynd antyder att arten minskar. Det har den gjort i Uppland (Maad m.fl. 2009). Ett tiotal av de gamla lokalerna ligger i Hudiksvallstrakten, där det nu finns bara en känd lokal.
En detaljerad beskrivning av utveckling och status för Hälsinglands aktuella ryllokaler finns hos (Delin 2012a).