Majvivan är från andra trakter, som Gästrikland, känd för att ha en långlivad fröbank som kan aktiveras av mark­slitage, till exempel körning. I Hälsingland har den dock aldrig setts återupplivad på detta sätt. Plantor har i Uppland visat sig kunna överleva i minst 10 år, men troligen är föryngring genom frö viktig för populationens överlevnad. På den enda nu aktuella lokalen hackades tuvor bort och gräset slogs 2008, vilket ledde till ökning av populationen redan året därefter. På sensommaren ser man många bladrosetter med olika storlek, uppenbarligen grodda vid olika tillfällen, en del redo för blomning nästa år, andra mindre utvecklade. Majvivan blommar i vitsippans tid, som i Los signaleras av harsyran. På lokalen i Los är exemplar med långa ståndare och kort stift något vanligare än sådana med korta ståndare och långt stift. Fröställningar kan stå kvar som vinterståndare mer än ett år.
Majvivans växtmiljöer i gamla tider framgår inte av lokaluppgifterna, men lokalnamnen pekar mot kulturlandskapet. Från 1800-talet finns ett 20-tal uppgifter från vitt spridda delar av landskapet. Efter år 1900 finns bara en uppgift utanför Los (Ämnebo i Ovanåker 1937). I Los finns, förutom den enda aktuella lokalen ytterligare fyra uppgifter från 1900-talets första hälft. Den enda nu kvarvarande lokalen är på en myr, långt från jordbruk och annan modern kulturpåverkan, men förr med stor sannolikhet slagen för skörd av myrhö. Mark-pH och kalkhalt är där höga. Majvivan växer på torv av blåtåtel intill en liten bäck och har överlevt där utan slåtter i åtminstone ett halvt sekel. Majviveplantorna kommer upp på fläckar där den svarta rotfilten är eroderad av is och vatten. Bild i Natur och vegetation, sid 65.