Nya plantor av ängsvädd kommer på blottlagda bottnar i 30 år tidigare övergivna flottningsmagasin i Voxnan och Ängerån. Plantan blir djuprotad, stationär och förmodligen långlivad. Jordstammen är bortåt centimetergrov och har grova gulvita rötter från föregående år och upptill klenare vita från senaste året. Som många andra långsamma och fastrotade arter saknas den på stranden vid Gröntjärn i Ljusdal, med dess häftigt växlande vattennivå. Arten blommar från mjölkens till lingonens tid. Blå blommor med violetta ståndarknappar är nästan allenarådande, men vi har även hittat ljusrosa blommor med violetta ståndarknappar och vita med vita ståndarknappar. Pollen är vitt i alla dessa typer. Under en torr sommar kan bladen skrumpna, medan bärris, gräs och kovall på samma ställe är helt oskadade. Bladrosetten övervintrar grön.
Bild i Natur och vegetation, sid. 139.
Ekologi
Ängsvädd växer med låg frekvens vid bäck i skog. Den finns även med tämligen låg frekvens i fattig- och rikkärr, även där gärna vid en bäck. Artens huvudsakliga växtmiljö är vid stränder i inlandet, mest vid rinnande vatten, både i skogs- och jordbrukslandskapet. Den är mycket vanlig vid Voxnan, Ängerån, Ljusnan och många mindre vattendrag, men saknas vid Svågan. Ängsvädd finns på 63 av 79 lokaler vid Mellanljusnan, och är där en av de fem mest noterade arterna. Den växer på strandens mellersta del, tillsammans med bland andra blåtåtel, vitmåra och flockfibbla. Den har något lägre frekvens vid sjöstränder, både i skogs- och jordbrukslandskapet. Ängsvädd är mycket sällsynt på havsstrand. På kulturmark växer den mest i närheten av vattendrag. Den finns där även på torrare mark, frekvensen i torrbacksklustret är 20 %. Den är slåttergynnad genom sin lågt sittande bladrosett, och betesgynnad, eftersom den ratas av kor. Namnet antyder att den sågs på de slåttermarker som var de viktigaste för bonden i gammal tid, de fuktiga strandnära ängarna.
Utbredning
Utbredningskartan visar dels en ganska ojämn utbredning, dels att den saknas i de nordligaste delarna, vilket bekräftar utbredningsbilden i Hultén (1971), som visar en ganska skarp nordgräns i norra Hälsingland. I Medelpad finns den mest i Haverö (Lidberg & Lindström 2010), i anslutning till våra lokaler nära sjön Havern i Ytterhogdal.
959 lokaler i 40 församlingar.
Referenser
Hultén, Eric 1971: Atlas över växternas utbredning i Norden, 2:a uppl. Generalstabens litografiska anstalts förlag, Stockholm.
Lidberg, Rolf & Lindström, Håkan 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget. Uppsala.
