Blåbärsfrön sprids med spillning från fåglar och däggdjur till de flesta delar av terrängen. Man finner också ibland små blåbärsplantor där mosstäcket är tunt, som på multnande lågor. De avviker genom sina små blad, klena stammar och genom att de behåller sina blad över vintern. Blåbärsfrön finns också rikligt i fröbanken i skog (Granström 1986). Moget blåbärsris är långlivat, får stammar som i Hälsingland kan bli 8,5 mm grova, ha 15 årsringar och når till knäna. Sjörs (1989) citerar en uppgift från Nannfeldt om en 15 mm grov och 35 år gammal stam. När stammen är 5 år får den en tunn gråbrun bark (Sjörs 1989). Under den har veden grön färg. De karakteristiska unga gröna stammarna med åsar sparkas fram ur djup snö av rådjur och betas. Om de utsätts för stark kyla vid barmark kan de dö, och står då rostbruna under våren, till dess nya stammar med blad skyler dem. Bladen börjar utvecklas redan i blåsippans tid och är fullstora vid blomningen. I höstfärgernas tid blir de i ljus miljö på vissa eller på alla skott starkt röda, och fälls sedan. Inne i skogen bevaras blåbärsbladen gröna, fläckvis mörknande och avfallande. Blåbär blommar mot slutet av vitsippans tid, samtidigt med gran och harsyra. Stark frost under blomningen kan döda många blommor, medan stam och blad bevaras och kan få nya blommor senare samma vår. Under blomningstiden står blåbärsriset ljusgrönt av nybildade blad, medan lingonriset fortfarande är vintrigt mörkgrönt. De första bären mognar i mjölkens tid, men större mängd att skörda finns i ljungens tid.
Blåbär kräver djup jord för sina vittförgrenade jordstammar. Arten tål inte dränkning, är tämligen tolerant för torka men skadas av skarp frost. Trots dessa begränsningar är den allmän. Räddningen är gran och snö. Blåbär klarar skuggan i måttligt tät granskog och får där skydd mot frost. I mycket tät granskog dör arten och endast mossa blir kvar. Även i gles mycket gammal tall- och granskog kan den vara begränsad till mindre fläckar trots att ljusinflödet är stort. På stränder håller den sig ovanför högsta högvattenlinjen. I Skrälldalen i Färila, nedom Risnosen, finns granskog i gropar som översvämmas ett par veckor under vårfloden (Se Natur och vegetation, sid. 252). Granarna och många skogsväxter klarar detta, men inte blåbär. Snötäcket skyddar blåbärsriset mot frostskador. Särskilt på vårvintern är detta skydd viktigt. Tjockt snötäcke pressar riset mot marken men skadar det inte. Riset reser sig snabbt vid snösmältningen och ser ut som förut. Blåbär växer på grund av sin bristande tolerans för torka inte på block vars växttäcke är isolerat från den omgivande skogen. Hård skogsbrand kan döda jordstammarna, som inom ett område på sydsluttningen av Stor-Kölhöjden 2008. Där tar det lång tid innan kolonisationen från frö återställer beståndet. Inom angränsande mindre hårt brända ytor återkom blåbär (och lingon) från ­jordstammar allmänt redan efter något år. Erfarenheter från Muddus (Uggla 1958) ger samma bild. I en bred kraftledningsgata genom skog med blåbär och lingon ersätts dessa ris småningom till stor del av ljung. Mängden blåbärsris påverkas också i stor uträckning av betning. Rådjur, skogshare, sorkar och många insektslarver föder sig på riset eller bladen.
Blåbär är, på platser där arten trivs, en stark konkurrent till andra skogsväxter. Linnea växer gärna på samma mark som blåbär, men är en svagare part i konkurrensen. På block förekommer många arter, som visserligen kan växa på skogsmark eller finns i dess fröbank, men inte kommer till utveckling på grund av konkurrens från blåbär (och lingon).