Strandvialens ärtor flyter i månader till år (Romell 1938a), vilket delvis förklarar dess ökade spridning till många havsstränder. Arten blommar i skogsstjärnans tid. Inget grönt övervintrar. Den har ett vidsträckt system av vita jordstammar som torde bidra till att den är framgångsrik i sand, som genom sin rörlighet är svårkoloniserad för många arter.
Strandvial har inte setts i andra miljöer än på havsstrand.
Första fynd
Strandvial fanns redan vid 1800-talets mitt i Hudiksvall, men klassades som rar (Hartman 1849).
Utbredning
Söder om Hudiksvall finns inga fynd i Hälsingland före 1950, utan de ”äldre” fynd som kartan visar där är från perioden 1950–1980. Cedergren (1947) skrev att arten först observerades i Gästrikland 1938 och därefter hade ökat. Den är dock numera mycket sällsynt vid gästrikekusten, med bara tre aktuella lokaler (Ståhl 2016). I Hälsingland har däremot ökningen fortsatt och den är nu vanlig, särskilt på sandstränder tillsammans med strandråg.
75 aktuella lokaler i 10 församlingar. 30 gamla uppgifter från 9 församlingar.
Referenser
Cedergren, Kerstin 1947: Lathyrus maritimus (L.) Bigelow i Skandinavien. Svensk Bot. Tidskr. 41: 151-158.
Hartman, Carl Johan 1849: Handbok i Skandinaviens flora. 5 uppl.. Stockholm.
Romell, Lars Gunnar 1938a: Växternas spridningsmöjligheter. I: Skottsberg, Carl (red.): Växternas liv, vol. 4. Stockholm.
Ståhl, Peter 2016: Gästriklands flora. SBF-förlaget. Uppsala.
