Få arter är i Hälsingland så vanliga, finns i så många miljöer och visar så stor formvariation som vattenmåra. Vattenmåra och stor vattenmåra har på grund av skillnader i kromosomtal beskrivits som skilda arter, G. palustre resp. G. elongatum, men då de i praktiken ofta är omöjliga att skilja åt betraktas de nu som underarter, G. palustre subsp. palustre och G. palustre subsp. elongatum (Karlsson 2014). Apelgren (1987) beskrev sina erfarenheter från Uppland och Gästrikland av stor vattenmåra. Hon provodlade även båda underarterna. Enligt henne är den säkraste makroskopiska artskillnaden kronans storlek, men måtten på den ena arten överlappar måtten på den andra. Apelgren (1991) utskiljer också en var. balticum, baltisk vattenmåra. Denna uppges av Lidberg & Lindström (2010) vara allmän vid den yttre kusten i Medelpad. I Hälsingland har bara enstaka inventerare urskilt och satt namn på stor vattenmåra, och bara mycket sällan. Baltisk vattenmåra har bara två gånger uppmärksammats som ett eget taxon. Beskrivningen här gäller hela variationen inom dessa taxa. Störst skillnad ser vi mellan smalbladiga vattenmåror, vuxna i exponerade och torra lägen och bredbladiga, som har blad som liknar gotlandsmårans, och växer i fuktiga gropar i tät granskog. En vattenmåra, som växer både på den branta sydvända och torra grusstranden vid Gröntjärn i Ljusdal och på flera meters djup i dess klara vatten, är ett annat exempel på extrem anpassning och variation i utseende hos denna art. Både på land och i vatten är denna population smalbladig.
Vattenmåra finns i fröbanken på strand och botten vid sötvatten (Skoglund 1990, Skoglund & Hytteborn 1990). Den koloniserar tidigt en av högvatten upplagd ny bank i en å, och kommer tidigt på älvbotten som blottlagts i samband med kraftverksbygge. Den växer i höga starrtuvor och gynnas av strandbete. Vattenmåra blommar från ekorrbärets till ljungens tid. När blommor finns i massor på en havsstrand i linneans tid, och vinden är svag, känns deras doft som liknar gulmårans. Låga, korta skott med flera bladkransar övervintrar gröna.
Bild från havsstrand i Natur och vegetation, sid. 439.
Se även stor vattenmåra Galium palustre subsp. elongatum och baltisk vattenmåra Galium palustre var. balticum
Ekologi
I skogslandet växer vattenmåra i surdråg, sumpskog och vätar och växer gärna under slutet trädtäcke. Den tål långvarig dränkning, som i Utloppsloken vid Ensjölokarna i Ramsjö, Svarthålet vid Ecklingsbo i Bollnäs och i Gröntjärn, där den är verkligt amfibisk. Vid bäck i skog är den noterad på omkring 60 ٪ av lokalerna. På myr finns vattenmåra bara i källor. Den är mycket vanlig på stranden vid många slag av vatten i inlandet, är den näst mest frekventa arten på nedre delen av stranden vid skogsåar och är lika vanlig vid Ljusnan vid Bollnäs. Den är medelfrekvent vid sjöstrand i inlandet. Vattenmåra finns på havsstrand av alla typer, och är där tillsammans med strandvänderot, kråkvicker och strätta en av de oftast noterade arterna och nästan överallt närvarande, mest på strandens nedersta och mellersta del.
Utbredning
Utbredningskartan visar den höga frekvensen vid alla större vattendrag och vid kusten.
2656 lokaler i 45 församlingar.
Referenser
Apelgren, Karin 1987: Stor vattenmåra - en förbisedd svensk växt. Svensk Bot.Tidskr. 81: 99-102.
Apelgren, Karin 1991: Relations between coast and inland taxa in the Baltic region: case studies in Galium palustre s. lat. and Myosotis laxa s. lat. Comprehensive summaries of Uppsala dissertations from the Faculty of Science.
Karlsson, Thomas 2014: Nya namn på nordiska växter. 8. Måreväxter-verbenaväxter. Svensk Bot. Tidskr. 108: 42–58.
Lidberg, Rolf & Lindström, Håkan 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget. Uppsala.
Skoglund, Jerry & Hytteborn, Håkan 1990: Viable seeds in deposits of the former lakes Kvismaren and Hornborgasjön, Sweden. Aquatic botany 37: 71-290.
Skoglund, Jerry 1990: Seed banks, seed dispersal and regeneration processes in wetland areas. Acta Universitatis Upsaliensis 253.
