Vitmårans frukter har krokhår, som är kortare än på till exempel myskmåra och därför häftar sämre. Den saknas på Gröntjärns strand, där endast sant amfibiska arter, fröbanksarter och snabba kolonisatörer kan överleva. Vitmåra börjar blomma efter stormåra, i ekorrbärets tid och kan fortsätta i linneans och mjölkens tid och kan sprida frö, men kan också blomma, i ljungens tid. Bladen gulnar på hösten. Inga gröna delar har setts övervintra. Skottspetsarna är vid snösmältningen gulbruna.
Ekologi
Vitmåra hör hemma i trädfattiga ljusa miljöer. Den ser ut att vara spontan och är vida spridd på övre delen av stränder vid vattendrag i inlandet. Tillsammans med ängsvädd är den där karaktärsväxt. Vitmåra är vanlig vid Voxnan och Ljusnan, vid Mellanljusnan noterad på 65 av 79 lokaler, tämligen vanlig även på sjöstränder, men sällsynt vid bäckar i skog. Arten finns dessutom på gamla gräsmarker, dit den kanske har kommit från röjningar i buskage och skog vid stränder. I kulturlandskapet växer den även allmänt (45 %) på torrbacke. På myr är den funnen bara där vinterväg har gått. Den är sällsynt på havsstrand. Vitmåran är tämligen uthållig vid igenväxning med träd, men klarar sig troligen inte i sluten skog.
Utbredning
Vitmårans dragning till stränder av större vattendrag syns mycket tydligt på utbredningskartan.
1463 lokaler i 44 församlingar.
