Vippärt är känd från Sjuberget i Alfta sedan 1874. Det finns också en uppgift från Gruvbyn i Los, men lokalen i Sjuberget är den enda som vi har lyckats återfinna. Den är den nordligaste i landet. Sjuberget är gränsberg mellan Alfta och Arbrå. Den artrikaste delen ligger i Alfta, en sydvästvänd brant sluttning ovan Galvsjön, en av de större sjöarna i Hälsingland. Odlingsmarker sträcker sig från nordväst ända fram till berget. Det gynnsamma klimatiska läget kombineras med ganska mäktiga gångar av diabas och framsipprande vatten, så att flera arter som kräver mull och ett tämligen högt pH kan växa där, till exempel backvial, vårärt och lind.

Växttäcket är slutet och vi har inte råkat observera någon nyetablering av plantor. Arten är perenn.

Vippärt har blomknopp i ekorrbärets tid, samtidigt som vårärten i samma brant har fullt utvuxna rödgröna baljor, medan käringtand och tjärblomster blommar. Blommorna slår ut i linneans tid och genomgår en serie ganska osköna färgväxlingar. I början är de blekt röd­violetta som gökärtsblommor. När de vissnar går de över först i blågrönt, sedan i blekt smutsbrunt. Slutligen torkar de och skrumpnar och blir mörkt bruna, nästan svarta. I det stadiet är fodret fortfarande grönt, och som regel kommer då en grön balja fram ur blomresten. I höstfärgernas tid, efter några nattfroster, finns svarta baljor. Bladen är då fortfarande friskt gröna, men svartnar småningom i sin helhet. Under vintern finns inga gröna delar och inget underjordiskt skott, bara den 5 cm ned i jorden liggande jordstammen.

Vippärten växer i mullrik jord i den översta delen av branten tillsammans med liljekonvalj, piprör, bergslok, visp­starr, gökärt, stenbär, lingon, skogskovall och slåtterfibbla under ett glest trädtäcke av tall, gran, sälg och asp. På några ställen nära lokalen finns smärre lodytor. Beståndet ger under den tid vi har observerat det, från 1977, ett stabilt intryck. År 1981 fanns 175 exemplar, vart och ett med många blomstänglar.