Nya lokaler för skogsfru upptäcks nästan varje år, men inte på någon av dessa ger arten intryck av att vara ung och nyetablerad. Den har hittats på en jordvall intill en för mer än hundra år sedan övergiven liten järnmalmsgruva. Där kan den vara nyetablerad efter brytningens upphörande. Den har också hittats i en tämligen nygrävd dikesslänt, men kan där vara kvar som rest av en population som fanns före dikesgrävningen. Frö bildas sällan. Hur effektivt frön sprids ut från skogsfruns vindstilla lokaler till andra lämpliga platser i skogen är okänt. Lika outrett är det om fragment av jordstammar kan spridas av djur.
Skogsfru lever ett till största delen underjordiskt liv. Den får sin försörjning av kolföreningar och mineraler via svampar. Mest är det Inocybe, trådingar, som står för tillförseln (Roy m. fl. 2009). Dessa är i sin tur beroende av andra kärlväxter, främst träd. Skogsfruns korallika jordstammar med 20–40 cm långa utlöpare kan lätt friläggas på lämplig mark, där rötter av andra kärlväxter förekommer glest. Skogsfrun har inga gröna delar och ingen assimilation och antalet blommande stjälkar varierar mellan olika år från noll till många. De fertila skotten utvecklas i ändan av en utlöpare. På lokaler som har följts regelbundet under mer än 20 år har blomstänglarna oftast kommit upp på nya ställen inom lokalen, inte på exakt samma ställe som tidigare år. Det har skilt några decimeter, kanske upp till någon meter, mellan deras positioner från år till år.
Blommorna börjar visa sig i mjölkens tid, i slutet av juli eller början av augusti. Kulmen är ett par veckor senare och enstaka blommor kan ses efter höstdagjämningen. De doftar vanilj, en i den hälsingska växtvärlden ovanlig doft, som dock finns även hos fjällskära. Förmodligen skulle det vara lätt att dressera hundar till att söka skogsfru. Om pollinering uteblir, vilket är vanligt, försvinner skottet helt, men det blir kvar en tid om fröhus utvecklas. Sådana har setts 2 september 1989 och 26 augusti 2008.
Ekologi
Skogsfru växer i granskog med rörligt markvatten och konstant hög markfuktighet som surdråg och källpåverkad mark. Ofta finns en bäck i närheten och nästan alltid lövträd som sälg, gråal, asp eller björk. Marken är mullrik och troligen gynnas arten av hög kalkhalt. Skogsfrun växer ofta i kranshakmossa Rhytidiadelphus triquetrus eller granvitmossa Sphagnum girgensohnii. Växtplatserna är oftast mycket mörka, ibland så mörka att bottenskikt och fältskikt är mycket glesa och fallna löv dominerar på marken. På sådana ställen kan arten växa i torrare jord. Växtmiljön på en av Hälsinglands individrikaste lokaler, i Järvsö, beskrivs vackert i Frost Hansen (1990). Där växer skogsfrun i närheten av en källa och en jättesälg. Vid Örnbergsbäcken i Los har arten följts under flera år. Grundvattennivån bestämde då var stjälkar kom upp, på högre nivå i terrängen under våta än under torra somrar. Ett avskärningsdike ovanför ett sumpigt ställe kan leda till att skogsfru kommer upp (Eliasson, brev 2005).
Skogsfrun växer normalt i fullt sluten skog. Skogen på nästan alla dess lokaler har dock en eller flera gånger avverkats. Det finns flera observationer av skogsfru i ungskog som kommit upp på en kalavverkad yta. Observationer i Los visar att arten kan komma upp på samma ställe tio år efter en kalavverkning. På en lokal i Los reagerade den med en kraftig ökning av antalet blommande stänglar fem år efter gallring av trädbeståndet (Eliasson & Delin 1991, Delin 2006e). Den rika blomningen där var inte kopplad till rik blomning samma år på andra lokaler. Dessa observationer motsäger naturligtvis inte att arten är beroende av träd, men tydligen kan det räcka med ganska små volymer av mykorrhiza från små träd för att den ska överleva. På den rikaste lokalen i Hälsingland, Lindmora (Lindmoren) i Ljusdal, är skogen mycket gammal och har inte rörts på över hundra år.
Utbredning
Skogsfrun har påträffats i hela landskapet, men antalet nutida fynd i kustlandet är mycket litet.
Cirka 70 aktuella lokaler i 21 församlingar. 45 gamla uppgifter från 19 församlingar.
Referenser
Delin, Anders 2006e: Skogsfruns Epipogium aphyllum reaktion på skogsbruk i Hälsingland. VÄX 1/2006: 36-42
Eliasson, Torbjörn & Delin, Anders 1991: Skogsfruns reaktioner på gallring och slutavverkning - observationer i Los. VÄX 1/1991: 17-19.
Frost Hansen, Carina 1990: Mina möten med skogsfrun. VÄX 3/1990: 14-16.
Roy, M. m.fl. 2009: Ectomycorrhizal Inocybe species associate with the mycoheterotrophic orchid Epipogium aphyllum but not its asexual propagules. Annals of Botany 104: 595-610.
Wiström, Per Wilhelm 1898: Förteckning öfver Helsinglands fanerogamer och pteridofyter, uppgjord efter J.A. Wiströms efterlämnade anteckningar, och med tillägg. Wimmerby.
Lokaler
Lokaler i kustkommunerna utom Delsbo och Bjuråker:
Hudiksvall Enånger Lindefallet, 68185 15572, 1921 (BHA i S); Storåsen, 6822 1557, 1951 (ZSM i S); Hög Rödhällsberget, 68559 15582, bergsbrant 1986 (ALA);
Nordanstig Hassela Älvåsen, 6883 1549, vid Fagernäsvallsvägen 1870 (JAW i UPS), 1908 (BHA i S), 1909 (SBR i S);
Söderhamn Norrala Utvik, 6796 1574 (AXM enl. Wiström 1898); Skog Storröjningsmoran, 6780 1567, 1901 (GLM i S); S om Gruvmyran, 67763 15648, granskog 1995 (KWE); Söderala nära Gussisjön, 6791 1570 (ZSM i S); N om Gussisjön, 67924 15704 (ÅÅG); Trönö SO Älgmyran, 68153 15577, sumpskog 1995 (ÅÅG).
