Liksom snärjmåra är även småsnärjmåra ett åkerogräs. Den tycks ha funnits längre i landskapet än snärjmåran. Den räknades upp bland arter sedda i Delsbo av Lenaeus (1764), angavs av R. W. Hartman (1854) som allmän och av Wiström (1898) som t. allm. Frön av antingen småsnärjmåra eller snärjmåra har påträffats i husgrund från 0–600 e. Kr. i Forsa (Liedgren 1992). Småsnärjmåran har vid snösmältningen en torr grå stam med rikligt med frukter, inga gröna delar. Höstexemplar kan ha en avvikande, spatelliknande bladform. Arten har setts på åker och i trädgård och bara sällan på annan starkt kulturpåverkad mark. Förekomsten i det lilla potatislandet på den avlägsna ön Gran visar att folk har brukat denna täppa länge och/eller att arten har god spridningsförmåga med folk, djur och gods. Flera andra vitt utspridda lokaler befäster detta intryck.