Efter björkarnas fröregn, i höstfärgernas tid, fäller havsstrandens klibbalar mängder av sina rostfärgade frön. De flyter i veckor eller år (Romell 1938a) och strandar på de flesta stränder. Dessa långtransporterade frön och de som kommer från angränsande klibbalsbälte gror rikligt nästan överallt och bildar nya plantor, som dock inte kommer upp i trädhöjd förrän de sluppit undan stormvågornas och isens erosion. Klibbalsbården vandrar på så vis nedåt i takt med landhöjningen. De flytande fröna gror och växer till träd även på småöar, men där startar busk- och trädtäcket ofta i stället med rönn och andra arter. I Hälsinglands inland förefaller klibbalarna kunna vara både stationära och gamla, och en liknande dynamik som på havsstranden ser man inte, trots att fröspridning och etablering naturligtvis följer samma grundmönster.

Grå- och klibbal blommar tidigare än alla andra arter i Hälsingland. Gråalen börjar några dagar före klibbalen, men de fortsätter ofta samtidigt. Eftersom de utmanar vintern drabbas de ofta av svåra frostperioder. Hanhängena öppnar sig dock inte samtidigt i hela sin längd. Efter en frostperiod kan man alltså se ett förstört öppet stycke på ett hänge, vars återstående del fortsätter att gradvis öppna sig när värmen återkommer. Märkena på honhängena ser oskadade ut trots frostperioder. Grå- och klibbal växer i inlandet ofta tillsammans och pollenröken kan vara tät, så att korsbefruktning måste inträffa (se under klibbal × gråal). Klibbalens märken kan vara kraftigt röda eller blekt rosa, nästan vita. Honhängena (”kottarna”) mognar sent, är fortfarande gröna i lingonens tid.

Under blomningen spricker också bladknopparna upp. De yttre knoppfjällen lossnar vid basen och faller småningom av, varefter de inre böjer sig bakåt och blottar bladanlagen. Som unga är bladen lite klibbiga. Bladen sitter kvar länge och hela träden är på sensommaren mörkgröna.

I ljungens tid har klibbalarna (och väl även gråalarna) honhängen (kottar) av två, ibland tre årgångar. De som ska mogna och sprida frön innevarande år är stora och gröna. De som ska blomma nästa vår är små men tydliga. Dessutom finns ofta en del frötomma torra hängen kvar från föregående år.

Mot slutet av höstfärgernas tid fälls bladen i grönt tillstånd. Daggmaskarna drar ned dem i sina gångar. Alarna har råd att slösa med kvävet i klorofyllet på grund av sin symbios med kvävefixerande mikroorganismer.

På hyggen eller brandfält, där klibbalar blir friställda men överlever, skjuter de mycket rikligt med skott från större delen av stammen. På bördig mark i östra delarna av landskapet blir klibbalar mycket grova och höga. I Långvind i Enånger har en stam med 1 m diameter uppmätts (Trädportalen). I Bäckan, i norra delen av Ljusdals församling, har klibbalar upp till 45 cm diameter setts. De kan också bli gamla och lämpliga för hålbyggande fåglar. Veden är känd för sin orange färg, men bara splinten har den färgen. Kärnan har en vanligare träfärg.