Daggkåpor förökar sig på könslös väg, så kallad apomixi. Detta innebär att avkomman blir genetiskt identisk med moderplantan. Uppkommer ärftliga avvikelser (mutationer) blir de bestående och är de tillräckligt stora kan en ny art utskiljas. I Sverige förekommer ett drygt 30-tal arter, varav 18 är funna i Hälsingland. Tre arter är funna i Hälsingland för första gången i Sverige: vågdaggkåpa, A. cymatophylla, sjuhörnig daggkåpa, A. heptagona, och hjuldaggkåpa, A. propinqua (Samuelsson 1940). De vanligaste arterna i landskapet är betesdaggkåpa, A. monticola, och glansdaggkåpa, A. micans. De ovanligaste är skarptandad daggkåpa, A. oxyodonta, med en lokal samt baltisk daggkåpa, A. baltica, och trubbdaggkåpa, A. plicata, med två lokaler vardera.

Daggkåpearterna ses oftast som äldre, kraftigt rotade och stationära perenna växter. Enligt Auffret (2010) finns daggkåpor även i fröbanken i jordbruksmark. De börjar blomma i skogsstjärnans tid och kan fortsätta in i linneans, men blomställningarna ser nästan likadana ut efter blomningen. Bladen kan bli delvis röda på hösten. Basala blad börjar ofta övervintringen gröna, men vid snösmältningen brukar de flesta blad vara döda och endast små gröna blad i mitten av skottet gröna.

De första bevarade insamlingarna av daggkåpor i Hälsingland gjordes kring sekelskiftet 1900 av Magnus Östman i Ängersjö och i Ytterhogdal och av C. G. Westerlund i Hudiksvall. Under 1920- och 1930-talen samlade Gottfrid Lidman en del daggkåpor i Ljusdals­trakten. Gunnar Samuelsson gjorde flera insamlingsresor runt om i landskapet från mitten av 1930-talet. Under Hälsingeflorainventeringen har de allra flesta inventerare bara noterat daggkåpa och inte artbestämt dem. 1999 åkte Anders Bertilsson och Roland Carlsson runt i landskapet under 3–4 dagar och inventerade daggkåpor på 66 lokaler (Bertilsson & Carlsson 1999). Arnold Larsson har samlat en del daggkåpor i Bjuråker under Hälsingeflorainventeringen och fått dem bestämda av Roland Carlsson eller Stefan Ericsson. De flesta uppgifter om ståndorter är hämtade från Bertilsson & Carlsson (1999) samt information i brev från Peter Frost-Olsen (2013). Då inventeringen av artbestämda daggkåpor varit så begränsad skulle utbredningskartor ge ett så missvisande intryck att vi föredrar att inte publicera sådana. Vi gör undantag för sjuhörnig daggkåpa, för vilken dess svenska huvudutbredning i Hudiksvallstrakten motiverar en karta. För de sällsyntare arterna ger vi lokalförteckningar nedan.

I dessa förteckningar anger vi antal registreringar i Hälsingeflorans databas, utan att göra åtskillnad mellan äldre och nyare fynd.