dvärghäxört

1353 Circaea alpina L.

This boreal-montane species is widely distributed in Eurasia and N. America. Same lower taxa are distinguished in Asia and N. America (cf. Hultén, Circumpol. Il, p. 344), int. al. subsp. imaicola (Aschers. & Magn.) Kitamura in the Himalayas and the Chinese mountains. The species s. lat. belongs to the circumpolar plants (op. cit., p. 344f. and map 86). Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 301.

Kalkgynnad käll- och drågväxt som tycks vara täml. allm. i Viby (Nilsson 1978) men annars är mestadels spridd. Växtplatser är skogar med skuggiga bäckraviner, kärr och stränder med rörligt grundvatten. Asplund (1925, S) fann den på 3 lokaler i Garphyttans nationalpark. Vid Lekeberga och Mullhyttan i Kvistbro har den setts på gamla slagghögar (Anonym 1895).

På oförstörda lokaler långlivad, exempelvis i Kärrskogen (ovan) i Viby där den återsågs 1959 (Blomqvist ms). Det största beståndet, flera 100 m², sågs i ett dikat alkärr vid Iljanssjöbäcken Ö om Skansen i Ödeby 1993.

Dvärghäxört är ursprunglig. Den bildar mindre bestånd på mer eller mindre skuggig, fuktig till blöt och helst översilad mark vid bäckar, i källdrag och små skogskärr, vanligen i löv- men ibland också i barrskog. Underlaget kan vara mineraljord, dy eller vitmossmattor och i och vid skogsbäckar även mossklädda stenar, stubbar och lågor. Ibland räcker det med en ormbunksdominerad fuktsvacka i bokskog för att arten skall trivas. Ett vägdike i lövskog utgör en udda växtplats.

Dvärghäxört är i stort sett bunden till kuperad terräng med rörligt markvatten.

Lokaler med dvärghäxört är värdefulla biotoper för skugg- och fuktighetsälskande växter i det ofta mycket ensartade kulturskogslandskapet. De bör skyddas mot alla ingrepp som kan ändra vattentillgång och luftfuktighet.

Först uppgiven av Birger (1908a) på uppgift av M. Östman.

Gammal bofast art.

[Ca 70]; spridd-sällsynt, främst i barrskogstrakter och i Mälarområdets alkärr (på t.ex. Ridön fyra lokaler i alkärr enligt KERS 1978). Särskilt i mellersta Västmanland torde åtskilliga lokaler, insprängda i trivial hedbarrskog, återstå oupptäckta. Utbredning är edafiskt (i synnerhet hydrologiskt) betingad. I Bergslagen kalkgynnad. Utbredningstyp: U.

Myrin 1832.

I kusttrakterna tämligen allmän norrut till Grundsunda, särskilt i det på raviner och sydväxtberg rika Höga Kustenområdet. Allt sparsammare längre inåt landet och okänd i de norra och nordöstra socknarna, endast en osäker uppgift från Tåsjö.

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: minskning med 31–45 %.
Kommentar: B, granskare KAO.

Dvärghäxört växer skuggigt på fuktig eller våt, näringsrik mulljord. Den kräver hög luftfuktighet och påträffas särskilt på översilad mark, vid småbäckar och i raviner, ofta under ett tak av höga ormbunkar som strutbräken Matteuccia struthioperis, lundbräken Dryopteris dilatata och nordbräken D. expansa, såväl i lövskog som i granskog. Man kan också finna den på mull- och förnaansamlingar på block, på tuvorna i alkärr eller i källflöden. Genom sina vittförgrenade jordstammar bildar arten gärna utbredda, ibland täta bestånd.

Dvärghäxörten signalerar att miljön är värdefull ur naturvårdssynpunkt. Dess växtplatser kan mycket lätt spolieras om inte tillräcklig hänsyn tas vid skogsavverkningar. Arten har säkert minskat under 1900-talet.

Dvärghäxört växer skuggigt på fuktig, mullrik mark som dock inte behöver vara kalkrik. Däremot är arten beroende av att växtplatsen håller en hög luftfuktighet och föredrar därför att växa nära källflöden. De få aktuella lokalerna på Öland beskrivs som ängsgranskog, betad örtrik blandskog och planterad bokskog nära kanal.

Dvärghäxört är sällsynt på Öland och har en tydlig tillbakagång. De gamla lokalerna vid Högsrum sn är numera för torra eftersom viss avverkning har skett vilket medfört att den uttorkningskänsliga arten försvunnit. Även utdikningar med ändrad hydrologi har missgynnat dvärghäxört. Några lokaler i Böda sn har inte heller gått att återfinna.

Gammal, bofast.

Dvärghäxört växer i skugga på fuktig till blöt, något näringsrik mulljord i gran-, bland- eller lövskog. Man finner den i raviner, utefter bäckar, i fuktdråg, på mossklädda stenar och lågor samt på klipphyllor. Ofta ses den tillsammans med gullpudra och skärmstarr. Så länge vatten- och ljusförhållanden inte ändras verkar arten vara stabil på sina lokaler, men den är känslig för kalavverkning.

Dvärghäxört är ursprunglig. Den angavs som sällsynt i Gävletrakten på 1800-talet. Ett rätt stort antal äldre uppgifter finns från sammanlagt 23 lokaler. Arten har troligen minskat en del sedan 1800-talet. Flera förekomster särskilt kring Gävle är bevisligen försvunna. Arten är känslig för modernt skogsbruk och många lokaler har skadats eller förstörts vid ovarsam avverkning eller skogsdikning.

Dvärghäxört fordrar fuktig skogsmark som påverkas av genomströmmande eller framträngande grundvatten. Man finner den vanligen i gran- eller lövskog längs bäckraviner, källbäckar och i alkärr med mullrika eller vattenmättade mjuka sedimentjordar. Dvärghäxörten förekommer ofta i fläckar med bar jord, t.ex. i rotvältor eller i mattor av stjärnmossor. Ofta finns en frodig växtlighet av ormbunkar, fräkenarter och krävande örter som gullpudra, lundarv och bäckbräsma.

Dvärghäxörten är en bra signalart för värdefulla skogsmiljöer. Den förekommer aldrig i kulturskapade miljöer och får betecknas som kulturskyende.

Den vanligaste följeväxten är harsyra (64%) följd av revsmörblomma, hallon, skogssallat, ekbräken, skogsbräken och gran.

Dvärghäxörtens frukter har kroktaggar, uppenbarligen för att spridas med djur. Att det fungerar har visats för stor häxört Circaea lutetiana av Heinken (2000) och av Graae (2002), som bägge använde en hund för att undersöka hur väl frukterna fastnade i pälsen. De fann att nejlikrot och sårläka spreds på samma vis. I Hälsingland finns även myskmåra, myskmadra och linnea, som är utrustade för denna typ av spridning. Dvärghäxört, sårläka, myskmåra och myskmadra har i Hälsingland det gemensamt att de lever i små populationer på lokaler med speciell miljö, som ligger glest i landskapet. För dessa arter kan långväga spridning med djur vara en hjälp för att nå passande miljöer.
Dvärghäxörtens stjälk kommer från en jordstam som är 0,5–1 cm lång och 1–2 mm tjock, avsmalnande mot ändarna. Under sommaren växer mycket smala utlöpare ut från stjälkens nedersta del, just ovanför jordstammen. De blir 1–3 cm långa och bildar i ändan nya spolformade jordstammar, som övervintrar. Den gamla jordstammen blir brun och övervintrar troligen inte. Ny jord tas på så vis i anspråk och viss spridning över mycket små avstånd blir möjlig, samtidigt som toleransen för älgtramp troligen ökar.
Stjälkar och blad utvecklas sent. I vitsippans tid syns fortfarande inga blad. Dvärghäxörten blommar i mjölkens och i ljungens tid. Blomningen är rik även i djup skugga. Det finns två kronblad. De är riktade uppåt och nedåt, och vart och ett av dem har en, två eller tre flikar. Mogna frukter kan ses samtidigt med blomknoppar. Även på sensommaren är artens säsong kort. I höstfärgernas tid är den gulvit, med vissna blad, men upprättstående och med kvarsittande frukter. Samtidigt är majbräken mest gulvit men nordbräken grön.