mjölke

Allmän

Mjölke är ursprunglig men starkt kulturgynnad. Exempel på naturliga växtplatser är bergbranter samt sanddyner och klapperstensstränder vid havet. Den konkurrenssvaga, ljusälskande och kvävegynnade arten, som gärna betas av rådjur, växer emellertid främst i mer eller mindre täta bestånd på hyggen, banvallar, åker- och vägrenar samt olika ruderatmarker. Vid god kvävetillgång, t ex i träddungar med övernattande kråkfågelflockar (Varberg L. Träslöv), kan växten bli dominerande trots den ringa ljustillgången.

Grönsak och läkeväxt, konkurrenssvag ört i mineraljord ss. vägrenar, diken, banvallar, nyupptagna skogshyggen och brandfält etc. Enl. kända källor har växten alltid varit allm. i Närke. Den minskar numera kraftigt i skog i södra Sverige (Odell & Ståhl 1998).

Lämningar av mjölke sedan omkr. 7 400 år har uppdagats på gränsen mellan Närke och Värmland i södra Kilsbergen (M-B. Florin) och 5 000-åriga i Mossbymossen i Ekeby/Kumla.

Gammal bofast art.

Trivialart

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Allmän i hela området Utbredningstyp: U.

1355 Epilobium angustifolium L.

Syn.: Chamaenerion angustifolium (L.) Scop.

This species is widely distributed in Eurasia and N. America. It may be divided into two subspecies, viz. the northern subsp. angustifolium (most of the population of Eurasia) and the southern subsp. circumvagum Mosquin mainly in the S. part of the N. American range. The species belongs to the most exclusively circumpolar plants (Hultén, Circumpol. Il, p. 88 and map 79). Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 298.

Perenn, beståndsbildande, 3–20 dm hög ört (jordstam!). Raka, ogrenade stänglar (får dock gärna grenar om de skadas) som är runda i tvärsnitt och har rikligt med lansettlika, strödda, slankspetsade blad. Bladen är rätt mjuka, och har “fiskbensnervatur” och jämn kant som dock kan vara något undulerande. Längs kanten finns små knutar (“duttar”) som sitter med rätt jämna mellanrum. I toppen med stor, långt konisk blomställning med skaftade blommor som har smala stödblad. Blomman är 4-talig, med röda, långa, smala foderblad och ljust rödvioletta, breda kronblad. I frukten sväller blommans bas till en lång, skidlik, rosa kapsel som spricker upp från spetsen i 4 delar och blottar rader med hårpenselförsedda frön.

Mjölke är mycket allmän och kan växa på nästan all slags mark, men finns knappast på kalfjället. I sluten skog står ofta enstaka ex och “vegeterar”, men då skogen brinner eller fälls kan enorma massor av denna ört växa upp på några få år.

Förväxlingsrisk:
I blom omisskännlig.
Fackelblomster (Lythrum salicaria) har motsatta eller kransställda blad och 6-talig blomma.
Landformen av vattenpilört (Persicaria amphibia) har stipelslidor.
Topplösa (Lysimachia thyrsiflora) har motsatta blad och blommor i motsatta, skaftade samlingar.
Andra dunörter (Epilobium) har mindre blommor med gröna foderblad och oftast tandad bladkant.

Chamaenerion angustifolium; mjölkört
Mjölke trivs på frisk eller torr, förnarik, ofta grusig eller sandig mark. Arten växer i bergbranter, skogar (vid dålig ljustillgång dock bara som undertryckta, föga påfallande skott), på vägkanter, järnvägsbankar, utfyllnader och tippar samt i grustag. Den bildar särskilt kraftiga och rikt blommande bestånd i fullt ljus och vid god tillgång på kväve. Den kan därför bli helt dominerande på brandfält och några år gamla kalhyggen. Den förekommer även på steniga och sandiga havsstränder.

Mjölken har sedan gammalt ansetts begärlig för hjortdjur. Modéer (1767) skrev exempelvis att den ´säges vara en läcker spis för Älgar´. Under 1990-talet gick rådjuren så hårt åt växten att de blommande bestånden på vissa platser minskade starkt; de återhämtade sig senare när rådjursstammen åter gått ner.

Mjölke är vanlig i barr- och blandskogar där den främst växer i bryn och gläntor. Den är ofta sedd på steniga och sandiga stränder samt i olika ruderatmiljöer såsom sandtag, grusgropar, stenrösen och jordhögar. Även längs vägrenar, stenmurar och i åkerkanter är den ett vanligt inslag. Vid ett tillfälle är den funnen i en karst. Mjölke kan slå till i stor mängd på hyggen eller när betesmarker röjs från träd och buskar.

Mjölke är vanlig över hela Öland men något glesare på Stora Alvaret, speciellt på den norra halvan. Inom delar av Mittlandet är det också glest med fynden; troligen är skogen bitvis alltför mörk för att vara optimal för arten.

Blommorna hos mjölke kännetecknas av protandri. Det innebär att ståndarna frigör sitt pollen innan märket är mottagligt för befruktning. När en humla anländer till blommande mjölke börjar den med att besöka de nedersta blommorna som har mottagliga märken men förbrukade ståndare. Sedan fortsätter den uppåt i blomsamlingen och när den lämnar har den med sig pollen från de översta, nyutslagna blommorna. Detta pollen avsätts på de mottagliga märkena i de nedersta blommorna i nästa blomsamling som besöks av humlan. På detta sätt ökar växten sina chanser att bli korsbefruktad.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Skogsmark – ofta tallskog – såväl torr som fuktig, även på hyggen och i uppväxande ungskog, gärna i gläntor och andra ljusöppna lägen. Under åren efter skogsbranden på Torsburgen 1992 växte mjölke på hårt brända ytor. Arten går gärna ut i skogsbryn och vägkanter; den påträffas även på jordhögar, bark- och virkesupplag och annan kulturpåverkad mark, såsom dikesvallar. På Gotska Sandön växer den i morerna.

Någon gång (men inte alls lika ofta som i norra Sverige) påträffas exemplar med vita eller ljust rosa blommor (Larsson 1994), exempelvis Stånga (1990, ljusrosa), Gothem (från 1976 till ca 1985, vit) och Lärbro (ca 1984, vit).

Mjölke är allmän över hela Gotland. Den växer ofta i stora bestånd, vilket avspeglas i dess ganska höga närvaro i provrutorna. Johansson (1897) angav frekvensen ”H. o. d.”, så mjölke är en vanligare art i dag än på Johanssons tid. Kanske är det det storskaliga skogsbruket, med stora, öppna hyggen, som har skapat nya, goda växtplatser för arten. Kanske har också det minskade betestrycket bidragit.

Mjölke är konkurrenssvag, ljusälskande och kvävegynnad samt har en effektiv fröspridning med vinden. Det senare gör att den snabbt förmår etablera sig på nyss röjda eller på annat sätt barlagda marker som hyggen, brandfält, vägskärningar, banvallar, grustag, industritomter och skräpmarker av olika slag. Den förekommer också i skyddade skrevor på fågelgödslade små öar i skärgården.

Mjölkört är en ursprunglig men starkt kulturgynnad växt som varit väl känd av allmogen och bär många lokala namn. I landskapet kallades den förr »mjölkgräs« eller »mjölkris« och i Järbo och Valbo även »rallarros«. Den anges som allmän eller tämligen allmän i tidigare skrifter från 1800-talet eller 1900-talets början. Trots större andel kalhyggen idag är det tveksamt om arten förändrat sin förekomst särskilt mycket sedan 1800-talet.

Mjölkört blommar och sprids i mängd på hyggen. När skogen sluter sig upphör blomningen och antalet plantor reduceras. Men även i sluten skog lever arten kvar – obemärkt med enstaka uthålliga och troligen mycket gamla individer.

Majoriteten av alla observationer är gjorda på kulturmarker. Arten tillhör karaktärsväxterna längs vägkanter och banvallar. Typiska miljöer är även gamla gödselstäder, ladugårdsväggar, gårdstun, ödetomter och andra övergivna gräsmarker.

Mjölkört är en framgångsrik kolonisatör som slår rot där ny mark blottläggs. Det kan vara allt från grustag, jordhögar och industritomter till eldstäder och övergivna blomkrukor.

De vanligaste följeväxterna på kulturmarker är röllika (22%), hallon, rödven, maskrosor, hundkäx och renfana. I skog är gran (29%), hallon, rönn, lingon, harsyra och kruståtel vanligt sällskap. Blomningen kulminerar i mitten av juli då rödklint, älggräs, röllika, gulmåra, brudsporre och stor blåklocka blommar.

Mjölkens frön sprids av vinden under soliga dagar i ljungens eller lingonens tid och kan lyftas av termiken och färdas långa vägar. Blomställningen är lång, liksom blomningstiden och fröspridningen är utdragen under en lång period på sensommaren och hösten, men avbryts av regnperioder. Mjölkens frödun sätter sin prägel på landskapet på liknande vis som sälgens och aspens gör på försommaren. Nära de fröspridande mjölkeplantorna kan frödunet kläda in vegetation och spindelväv. Fröna gror åtminstone delvis samma år som de har spritts, vid fuktigt väder. Granström (1986) undersökte hur frön ur fröbanken, och med vinden inkomna frön, koloniserade en blottad mineraljordsyta på ett hygge. Av vindspridda arter fann han framför allt tall, gran, björk och mjölke. Fröna gror på naken jord på rotvältor och brandfält, i körspår och markberedningsfläckar på kalhyggen, på blottlagda sjöbottnar och i de flesta kulturmiljöer. I storblockig terräng kan man efter skogsbrand finna att täckena av skogsmossor och lavar har förstörts och efter två år ersatts med ­pionjärmossor och mjölke. Om branden inträffar på försommaren hinner frön komma dit redan samma år och gro, så att det följande år på sensommaren finns rikligt med stora bladrosetter, men ännu inga blommor. På andra året efter branden blommar mjölken rikligt.
Mjölkens överlevnad baseras dock inte enbart på fröspridning. I de flesta vanliga barrskogar finns små mjölkeplantor utan blommor, som kvarlever vegetativt och varje år lägger några millimeter till jordstammen. Dessa tillväxer snabbt om de befrias från konkurrens från skogsträden. På avverkningsytor med föga störd markvegetation och i stormluckor i skogen är dessa plantor huvudkällor till mjölkeblomningen. Uggla (1958) uppger denna källa som den huvudsakliga även på brandfält i Muddus. Mjölke saknas i fröbanken (Schimmel & Granström 1996).
Jordstammarna är snabba att skjuta skott på våren. Redan i blåsippans eller början av vitsippans tid, efter att marken varit snöfri två veckor och medan nattfrosterna återkommer, finner man 5–10 cm höga, smakliga skott, som även rekommenderas som föda av Källman (1997). När skotten fått blad och blivit beskare hör de till älgens favoritväxter. Förr i tiden var de även bland de bästa betesväxterna för kor (Frödin 1952). De betas även av bäver. På hösten blir de överblommade stjälkarna snart bruna, men rosetterna behåller länge sin gröna färg. Inga gröna delar övervintrar dock.
I lingonens och höstfärgernas tid blir många plantor lysande röda. Efter den mycket kalla sommaren 1987 blommade vissa stjälkar med fräscha blommor, samtidigt som en stor del av bladen var kraftigt röda. I linneans tid har mjölken blomknopp. Blomningen är både riklig och praktfull. Den är i huvudsak över i ljungens tid. Omblomning är tämligen sällsynt. Vitblommiga plantor finns av minst två typer. Den ena typen har vita kronblad och ljusgröna foderblad samt vita ståndare med mycket ljust grönvitt pollen. Den andra har vita kronblad, röd­aktiga foderblad, vita ståndarsträngar men blågrönt pollen. Denna typ avviker från det normala bara genom att kronbladen är vita. Bägge är tämligen sällsynta, men den första saluförs för odling i trädgårdar.