källdunört

1370 Epilobium alsinifolium Vill.

This arctic-montane species is mainly restricted to Europe. It occurs, however, also on W. Greenland. Although it is very rare there, this species may be regarded as an amphi-atlantic plant. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 300.

Sannolikt något förbisedd delvis beroende på att arten är förhållandevis senblommande, senare än E. hornemannii. - 26 (9).

Först uppgiven under detta namn av Birger (1908a). Äldsta belägget är från 1836: Tännäs: Malmagen (17C 9c?, TH i S).

Den flora som våra föregångare vid slutet av 1800-talet sannolikt använde, Hartman, C. 1879: C.J. Hartmans handbok i Skandinaviens flora, elfte upplagan, beskriver källdunört ”E. alsinefolium” med följande huvudkaraktärer: ”de mellersta och öfre bladen äggrunda, spetsiga, sågtandade; kronblad vanl. dubb. längre än foderflik.”. Om utlöparna skrivs: ”De öfvervintr. skotten fjällbeklädda.”. Motsvarande text för fjälldunört ”E. alpinum” är: ”de mellersta och öfre bladen bredt eller smalt aflånga, trubbiga, helbräddade -omärkl. tandade; kronbl. vanl. föga längre än foderflik.” Utlöparna beskrivs så: ”De öfvervintr. skotten småbladiga”. Redan i denna flora betonas de stora kronbladen som en viktig skiljekaraktär mot fjälldunört. Där står också: ”Var. Utom till storleken, äfven till bladens bredd, spetsighet och tandning, så att den mången gång (särd. i fjelltr.) knapt kan skiljas från E. alpinum.”
I Flora Nordica betonas att källdunörtens kronblad (i de först utslagna blommorna) är större än hos fjälldunört och att fröna är större. Både käll- och fjälldunörtens frön är mönstrade med rader av papiller.