Taxasida

källdunört

Epilobium alsinifolium

Vill.

källdunört är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Patrik Engström
Översikt
Översikt

källdunört är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • källdunört
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Epilobium alsinifolium
Vetenskapligt namn, fullständig form
Epilobium alsinifolium Vill.
Svenskt namn
källdunört
icelandic
Lindadúnurt
norwegianBokmal
kildemjølke
norwegianNynorsk
kjeldemjølke
Finskt namn
hetehorsma
finlandSwedish
källdunört
Foton
Patrik Engström
Jebrenjokk 2011-07-26
Patrik Engström
Prästflon 2020-07-27
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

1370 Epilobium alsinifolium Vill.

This arctic-montane species is mainly restricted to Europe. It occurs, however, also on W. Greenland. Although it is very rare there, this species may be regarded as an amphi-atlantic plant. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 300.

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Sannolikt något förbisedd delvis beroende på att arten är förhållandevis senblommande, senare än E. hornemannii. - 26 (9).

Härjedalens kärlväxtflora

Danielsson, B. 1994: Härjedalens kärlväxtflora. [The vascular plants of Härjedalen.] Lund. ISBN 91-971255-9-8.

Först uppgiven under detta namn av Birger (1908a). Äldsta belägget är från 1836: Tännäs: Malmagen (17C 9c?, TH i S).

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
En nordlig art med förekomster söderut till Dalarna och Hälsingland. Ett otvivelaktigt rätt bestämt fynd av källdunört från Uppsala Björklinge Forssby 1988 C. Björkling (UPS) är troligen feletiketterat.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

Den flora som våra föregångare vid slutet av 1800-talet sannolikt använde, Hartman, C. 1879: C.J. Hartmans handbok i Skandinaviens flora, elfte upplagan, beskriver källdunört ”E. alsinefolium” med följande huvudkaraktärer: ”de mellersta och öfre bladen äggrunda, spetsiga, sågtandade; kronblad vanl. dubb. längre än foderflik.”. Om utlöparna skrivs: ”De öfvervintr. skotten fjällbeklädda.”. Motsvarande text för fjälldunört ”E. alpinum” är: ”de mellersta och öfre bladen bredt eller smalt aflånga, trubbiga, helbräddade -omärkl. tandade; kronbl. vanl. föga längre än foderflik.” Utlöparna beskrivs så: ”De öfvervintr. skotten småbladiga”. Redan i denna flora betonas de stora kronbladen som en viktig skiljekaraktär mot fjälldunört. Där står också: ”Var. Utom till storleken, äfven till bladens bredd, spetsighet och tandning, så att den mången gång (särd. i fjelltr.) knapt kan skiljas från E. alpinum.”
I Flora Nordica betonas att källdunörtens kronblad (i de först utslagna blommorna) är större än hos fjälldunört och att fröna är större. Både käll- och fjälldunörtens frön är mönstrade med rader av papiller.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Att se källdunörtens stora, röda blommor utslagna en solig julidag i en kallkälla i skogen är en stark upplevelse. Källdunört är en mycket specialiserad art som tycks kräva stora öppna källor eller källbäckar med starkt vattenflöde som aldrig torkar ut. Den är kalkgynnad och mineralogent krävande och inskränkt till de rikare skogsområdena i väster. Ofta är den ymnig på sina lokaler och genom stark vegetativ tillväxt bildar den tjocka hopflätade mattor i mossan kring källkanten. Vanligast är den vid källor i skogsmark, men den är också ett flertal gånger funnen i källutflöden på myrar, där den kan blomma i massbestånd i solöppna lägen som på Husmyra norr om Orråsen i Borgsjö. Arten ses mycket sällan spridd till störd våtmark med körspår, diken o.dyl.