stinknäva

Se vanlig stinknäva Geranium robertianum var. robertianum och strandstinknäva Geranium robertianum var. rubricaule.

Gammal bofast art.

Allmän

Endast ett fynd är känt: Hede: Ulvberget (17D 4h, Dusén 1880 på uppgift av C. Hartman). Birger (1908a) citerar detta och tillägger en senare rapport av EN från samma lokal, som ligger på ca 450 m.

Stinknäva är ursprunglig men kulturgynnad. Den ett- till tvååriga, konkurrens svaga och kvävegynnade arten växer huvudsakligen i tre olika, naturliga miljöer - klapperstens- och grusstränder vid havet, lövgödslade blockmarker nedanför bergbranter samt fuktiga, näringsrika lövskogar. Dessutom finns arten på kulturpåverkade ståndorter som näringsrika vägdiken, stenmurar, rösen, gamla husgrunder, lövsnår vid bebyggelse, grustag med jordhögar etc.

Allm. på Hjälmarslätten, i Skogsbygden flerst. i dess bergbranter, på slagg och murar etc. Vid ett torp vid Sånne i Asker har växten setts i 70 år på samma block enl. gårdsägaren. På Hjälmarens öar och skär finns rika bestånd, bl.a. i strandlundarna.

Endast någon enstaka nordligare lokal känd i östra Jämtland (Hulten 1971). - 81 (23).

Allmän-tämligen allmän på Mälarslätten och i Skogslåglandets kulturtrakter; tämligen allmän-spridd i Bergslagen. I alla delområden. Utbredningstyp: U.

1274 Geranium robertianum L.

This species is widely but disjunctly distributed in Eurasia and N. America. A few lower taxa are distinguished, int. al. subsp. purpureum (Vill.) Murb. It occurs in approximately the southern half of Europe, together with subsp. robertianum. The species is reported as native in E. Asia and eastern N. America but probably introduced in the western states. It has been introduced for instance into S. Africa, S. America and New Zealand. It belongs to the discontinuous circumpolar plants (Hultén, Circumpol. Il, p. 202 and map 193). Cf. world map in Meusel et al. 1978, p. 262.

Stinknäva växer framför allt i gles löv- och blandskog, särskilt på mull- och förnaansamlingar på hällar och block, i bergsskrevor, på klippavsatser samt i rasbranter. Vid havet växer den ofta exponerat, på blockiga stränder och på fågelskär. Arten är dessutom vanlig i odlingslandskapet, där man finner den i rösen, på stenmurar, husgrunder, grusgångar och markvägar samt vid klippor och block i betesmark. Någon gång förekommer den på skräpmark.

Stinknäva är ursprunglig i karster, på klapperstenstränder och i rasbranter längs västra landborgen. Dessutom växer den i glesare lövskogar, hässlen och tallskogar. I betesmarken håller den gärna till i stenrösen och längs murar. Ruderatmarker som stentippar, gamla grustag och jordhögar hyser ofta växten liksom åkerkanter och vägrenar. Stinknäva dyker även upp som ogräs i trädgårdar och på grusplaner.

Stinknäva är en vanlig växt på Öland som klarar att växa i många olika miljöer. Speciellt frekvent är den i Mittlandet, västra kustskogen och uppe i norr på klapperstenstränder längs nordvästra kusten.

Stinknäva varierar mycket i utseende, när den växer öppet och solexponerat blir plantan livligt rödfärgad. Ibland har den delats upp i två varieteter: vanlig stinknäva var. robertianum och strandstinknäva var. rubricaule. Strandstinknäva har ett nedliggande växtsätt, ofta är stjälk och stjälkblad i princip kala liksom de ljusbruna frukterna; blommorna är något mindre. Strandstinknäva växer på klapperstenstränder. Under inventeringen har misstänkt strandstinknäva noterats vid tre tillfällen men granskade och av expert godkända belägg saknas. Det finns några äldre belägg av var. rubricaule men inget belägg är granskat under senare tid.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Öppna, oftast torra miljöer: kalkhällmark (här ofta i sprickor eller vid block), kalkberg och klintmiljöer (även grottor) samt på grusiga till steniga strandvallar; även skräphögar, glesa gräsmattor och gårdsmiljöer. Att stinknäva är allmän på Gotland framgår av andelen i provrutorna, men arten saknas inom delar av öns jordbruksområden. Englund (1942) anförde stinknäva från 263 strandavsnitt efter sina inventeringar av öns stränder 1928–36 (Gotska Sandön ej inventerad). Han ansåg att stinknäva är en typisk art på grusiga marker på övre landstranden (”supralitoralen”), och detta gäller fortfarande, enligt vår bedömning. Huvuddelen av uppgifterna under Projekt Gotlands flora rörde förmodligen vanlig stinknäva var. robertianum. Noteringar från klappersten på strandvallar kan ha avsett strandstinknäva var. rubricaule. Johansson (1897) betraktade stinknäva som allmän, och detta gäller även i dag.

Stinknäva växer skuggigt eller i halvskugga på frisk, näringsrik mulljord i lövskogar av alla slag, mycket ofta på block och i rasbranter samt vid bergrötter och i klippskrevor. Den kan också förekomma mer exponerat vid stenrösen, murar, gärdsgårdar och i hällmark samt på skräpmark av olika slag. Ännu mer exponerat och torrt ser man stinknäva växa på grus- och stenstränder vid havet, där hela växten ofta är rödfärgad. Vi har inte lyckats få denna form att stämma med var. rubricaule strandstinknäva, men det finns några äldre belägg i GB som ligger under detta namn.

Stinknäva är ursprunglig. Den uppges förekomma flerstädes i Gävletraktens växter 1848 och 1863. Totalt har 24 gamla lokaler registrerats.

Stinknävan är mycket vanlig längs kusten och förekommer både i havsstrandens havtornssnår och på öppna fågelgödslade småöar. Växten är vidare något kulturgynnad och växer även på trädgårdsutkast och komposttippar men sällan i andra kulturskapade miljöer.

Den vanligaste följeväxten är stensöta (22%) följd av hallon, rönn, skogsnarv, brännässla, piprör, harsyra och smultron. På havsstränder är hundkäx och havtorn vanliga följeslagare. Blomningen börjar i maj och pågår hela sommaren.

Stinknävan är en rörlig och ibland kortlivad växt. Den överlever till stor del genom riklig fröproduktion och etablering av nya plantor från frö, som torde vila i en mer eller mindre långlivad fröbank i mossan på block och stenar. I vitsippans tid kan man se massor av frö­plantor med hjärtblad tillsammans med fullvuxna plantor som har övervintrat med en grön rosett. Efter försommartorka, avlöst av tre veckor av regn, kan man se nygrodda fröplantor i mjölkens tid. På senhösten, efter många nattfroster, ligger stänglarna på stinknävan döda, medan plantornas basala blad och bladrosetter på nya plantor står gröna. Både tämligen små och fullvuxna plantor blommar från skogsstjärnans till mjölkens tid och kan blomma om i höstfärgernas tid.