vitmåra

Gammal bofast art.

Allmän

1515 Galium boreale L.

This polymorphic species belongs to the circumpolar plants. However, it is reported among the amphiatlantic species by Hultén, Amphi-atl., p. 104 and map 86.

I ursprunglig miljö förekommer vitmåra i mer eller mindre exponerade rikbergsbranter och i rikkärr. Den är dock mycket kulturgynnad och de vanligaste växtplatserna är naturbetesmarker och torrbackar, renar, bryn, slänter och banvallar.

Vitmåra växer i ängsvegetation mestadels täml. allm. men med ojämn utbredning (Hallin), exempelvis ”påfallande vanlig i Botrakten till skillnad från övriga Sköllersta–Botrakten” 1992 (Holmer) och sedd på endast en lokal i SV-delen av Örebro 1989–2010 (Lindström).

Den växer i anslutning till källkärr och kärrängar samt bryn och gläntor i frisk–torr vegetation, gärna i kalk- och grönstenstrakter, på slagg, strandklapper etc. En rik förekomst fanns 1993 i S-brynet av Berga äng i Asker

Allmän i kustlandet upp till Nätra samt utmed älvarna ända upp till Tåsjö, exempelvis noterad i Resele på 10 av 35 inventerade lokaler i niplandskapet mellan Myre och Sorte 1980 (Sahlin 1981). I landskapets norra-nordöstra delar sällsyntare utanför älvstrandmiljöerna, men detaljutbredningen är ofullständigt känd.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Allmän i hela området. Utbredningstyp: U.

Perenn, beståndsbildande ört (jordstam!) med upprätta, 2–5 dm höga, fyrkantiga, glatta stjälkar med motsatta, uppåtriktade grenar. Vid förgreningarna är stjälken försedd med 4-bladiga kransar. Bladen är karaktäristiska: 2–4 cm långa, mörkgröna, trubbiga, bredast nära basen, och med 3 tydliga, parallella nerver. Blommar i huvudsak i toppen, men även några blommor på grenarna. Blommorna är små (ca 3–4 mm), vita och fyrtaliga. Frukten utgörs av två ca 2 mm stora kulor på ett gemensamt skaft.

Vitmåra är vanlig på många slags torra marker, både kulturskapade och naturliga. Längst i norr är dock den naturliga ståndorten mer fuktig, för här växer den i älvarnas strandzon. Vitmåran är en välbekant färgväxt, det är de röda jorstammarna som skall användas. Tyvärr misstar sig många numera och samlar stormåra, med mindre lyckat resultat.

Förväxlingsrisk:
Vitmåran är den enda växt som har trubbiga, 3-nerviga blad i kransar, så egentligen är den omisskännlig! Det upprätta växtsättet är också rätt unikt bland mårorna. Faktum är att många, både före och efter det att växten blommat ut, kan ha svårt att inse att denna upprätta växt är en måra!

Vitmåra är vanlig i betade, stäppartade torrängar. På alvaret klarar den även påtagligt kalkrika lokaler och ses i grusalvar samt i sprickrik hällmark och karster. Arten är ofta funnen i starkt kulturpåverkade miljöer som åkrar, vägrenar och ruderatmark. I frisk- och fuktängar växer vitmåra uppe på tuvorna. Skogskanter och glesare lövskogar kan också hysa arten. Vitmåra missgynnas av alltför hårt bete men klarar å andra sidan inte när igenväxningen gått alltför långt.

Vitmåra har bred ekologi och är vanlig över hela Öland. Eftersom den även har många möjliga växtmiljöer på Stora Alvaret finns inga egentliga utbredningsluckor.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Oftast i öppen, torr till frisk miljö: kalkhällmark, alvar, kalkgrus och kalkberg, hällmarkstallskog, öppen blandskog, hyggen, ängen, ängsmark (på sand eller lerjord; betad eller obetad; torr till frisk), kalkfuktängar och strandängar, väg- och åkerrenar, ruderatmark och grustag. Vitmåra finns även i Gotska Sandöns morer. Arten visade sig tidigt efter branden 1992 på Torsburgen. I extrema miljöer, såsom i kalkgrus nära havet, helt exponerad, kan vitmåra bli synnerligen småvuxen men finnas mycket rikligt.

Arten angavs av Johansson (1897) som ”Allest.”. Detta gäller än i dag. Den mycket höga andelen provrutor med vitmåra (endast ogräsmaskrosor Taraxacum sect. Taraxacum har högre) visar att vitmåra är en av öns vanligaste kärlväxter.

Vitmåra växer på torr till frisk gräsmark i vägslänter, torrbackar, betesmarker, hagmarker samt i bryn och uppslag av glesa lövskogar på igenväxande gammal ängs- eller betesmark. Arten har ökat, framför allt i inlandet, sedan föregående inventering, kanske beroende på att den är gynnad av måttlig ohävd.

Vitmårans frukter har krokhår, som är kortare än på till exempel myskmåra och därför häftar sämre. Den saknas på Gröntjärns strand, där endast sant amfibiska arter, fröbanksarter och snabba kolonisatörer kan överleva. Vitmåra börjar blomma efter stormåra, i ekorrbärets tid och kan fortsätta i linneans och mjölkens tid och kan sprida frö, men kan också blomma, i ljungens tid. Bladen gulnar på hösten. Inga gröna delar har setts övervintra. Skottspetsarna är vid snösmältningen gulbruna.