Inledning

Hur man läser artbeskrivningarna
Ordningen mellan växtfamiljerna följer strikt LAPG III (Haston m.fl. 2009). Detta medför till exempel att näckrosväxterna följer omedelbart efter barrträden, vilket avviker från ordningen i Dyntaxa. Inom familjerna är släktena ordnade alfabetiskt efter de vetenskapliga namnen, liksom arterna inom varje släkte.

För alla arter som beskrivs i denna del ges svenskt och vetenskapligt namn i artens rubrik. I övrigt har vi valt att enbart använda svenska namn i texten. För de ganska många arter där det är uppenbart att den enda underart som kan komma i fråga är den, som har ett officiellt svenskt namn av typen ”vanlig xxx”, har vi i allmänhet tillåtit oss att utelämna ordet ”vanlig”. Likaså skriver vi i texten lönn, lind och ek i stället för skogslönn, skogslind och skogsek.

För arter (taxa) som inte har beskrivningar men som nämns, till exempel för jämförelser, ger vi både svenska och vetenskapliga namn. Detsamma gäller för arter ur andra organismgrupper än kärlväxter (mossor, lavar, svampar, djur). Namnskicket följer så långt det varit möjligt det som gällde enligt Dyntaxa vid texternas slutbearbetning 2018, avseende såväl svenska som vetenskapliga namn.

Beskrivningarna av ”bofasta” arter har fått större stil både i rubrik och text än de som bedömts som tillfälliga. Vid gränsdragningen har vi i möjligaste mån följt de kriterier som ges i Flora Nordica, General volume (Jonsell & Karlsson 2004), innebärande att en ettårig art skall ha överlevt minst 10 år genom egen fröproduktion och en flerårig art skall ha överlevt i två generationer eller visat kraftig vegetativ tillväxt i 30 år. En art betraktas som bofast om den tidigare har uppfyllt dessa kriterier, även om den nu är utdöd (till exempel brunkulla och fjällgentiana). Svårigheterna att bedöma vissa arters status diskuteras närmare i Natur och Vegetation, sid. 33–34. De apomiktiska småarterna av hök- och stångfibblor samt maskrosor har genomgående satts med liten stil. För tillfälliga arter har vi ofta inte haft tillgång till annan information än lokal och tidpunkt för fynden.

De dominerande skogsträden, gran, tall, asp, björkar, alar och rönn har fått mycket utförliga beskrivningar, som avviker så mycket från behandlingen av övriga arter att vi funnit det lämpligare att placera dem i ett eget avsnitt (Skogsträden) i anslutning till kapitlet Skog i Natur och Vegetation.

Avsikten med beskrivningarna är att förmedla information som inte är lätt tillgänglig i vanliga floror. Denna kan vara baserad på egna iakttagelser eller tydligt angivna re- ferenser. De flesta beskrivningarna följer en viss mall, som ofta börjar med att beskriva fröspridning, etablering och groningsbetingelser samt växtens tidigaste utveckling. Utvecklingen under växtsäsongen och artens livscykel beskrivs i många fall, till exempel blomnings- och frösättningstider, vissnande, övervintring och de första livstecknen på våren. Dessa tidpunkter kan variera betydligt mellan olika år och mellan olika delar av landskapet. Däremot följs tidpunkterna vanligen ganska väl åt för olika arter. Därför har vi valt att dela in växtsäsongen i tidsperioder som oftast fått namn efter blomningstiden för var sin vanlig och välkänd art. Så står till exempel för hönsbär, jämför bildserien till höger: ”Arten blommar i skogsstjärnans tid (foto 7 juni 2010). Omogna halvstora grönröda bär ser man i linneans och i mjölkens tid (foto 13 juli 2009). Mogna röda bär kan man se i ljungens tid, men ibland inte förrän i lingonens tid (foto 25 augusti 2009). Mellan blomningen och bärmognaden är det lätt att förbise arten. Bladen blir kraftigt röda i höstfärgernas tid. (foto 5 september 2013).” Perioderna är: Alarnas tid, Blåsippans tid, Vitsippans tid, Skogsstjärnans tid, Ekorrbärets tid, Linneans tid, Mjölkens tid, Ljungens tid, Lingonens mognadstid, Höst- färgernas tid, Lärkens och jolsterns tid. I kapitlet Ekologi och fysiologi i Natur och Vegetation beskrivs kalendern utförligt, med en sammanställning av de arter som börjar sin blomning under respektive perioder.

Därefter beskrivs vanligen artens förekomst i olika miljöer, med stöd av våra statistiska resultat. Där hänvisar vi ofta direkt till resultaten av vår klusteranalys, till exempel ”Arten har särskilt hög frekvens (70%) i det kluster vi kallat Extrem torrbacke”. Den metod vi använt för att sortera lokaler i olika grupper (kluster) med likartad artsammansättning beskrivs i kapitlet Vegetationsanalys i Natur och Vegetation. Detaljerade beskrivningar av de olika klustren, med deras dominerande arter och de arter som är särskilt starkt knutna till ett visst kluster, finns i miljökapitlen (Skog, Myr, Sötvattensstrand, Havsstrand och Kulturmark).

Många avvikelser från mallen förekommer, i allmänhet orsakade av brist på relevant information. För ett fåtal arter kan vi säga något om förekomst i äldre tider på basis av arkeologiska eller kvartärgeologiska resultat. I annat fall har vi avstått från att försöka avgöra om en art är ”ursprunglig” eller inte. För några arter (till exempel sötgräs, blekbläddra och strandloka) är upptäcktshistorien av speciellt intresse.

Vi har delat upp uppgifterna om antal lokaler och församlingar där en art påträffats i ”aktuella” och ”äldre” med en tidsgräns vid 1980, vilket motsvarar början på vår egen inventering. De äldre uppgifterna är baserade dels på litteraturuppgifter, dels på belägg i offentliga herbarier. Lokalförteckningar ges normalt för arter med upp till cirka 10 aktuella lokaler. Någon skarp gräns har vi dock inte hållit, utan en del arter har fått längre förteckningar. För många arter som är vanliga i en del av landskapet har utpostlokaler förtecknats.

Mallen för lokalförteckningarna är som i exemplet nedan: Kommun Församling lokalnamn, Nordkoordinat Ostkoordinat, lokalbeskrivning årtal (LEG-kod med eventuell uppgift om belägg eller referens).

Exempel (fjällbräcka): Lokaler: Bollnäs Bollnäs Bolleberget, 6805 1527, 1870 (OLD enl. Wiström 1898), 1877 (ECO i UPS), 1907 (GHD i S) (Björkman 1951); Stora Bolleberget, 68060 15275, i sprickor i det vattenöversilade berget och på hyllor i nedre delen av lodytan 1977 (DIN i S), 1996, 2001 (DIN); Ljusdal Ljusdal Huskasnäsberget, 6879 1500, 1947 (TUL enl. Björkman 1951); Grevaberget, 68790 15000, nedkanten av oststupet 1981 (DIN); Huskasnäsberget, 68786 15007, bergrot 1981, 1983 (DIN).

Kommunerna är ordnade alfabetiskt, liksom församlingarna inom varje kommun. Varje lokaluppgift utom den sista avslutas med semikolon (;). Inom församlingarna är uppgifterna i möjligaste mån sorterade i kronologisk ordning.

Under huvuddelen av vår inventering var arbetet organiserat med utgångspunkt från de 5 × 5 km stora rutor som fanns på den dåvarande topografiska kartan (”Gröna kartan”). Inom dessa rutor angavs koordinater som sydvästra hörnet av den ruta täckande 100 ×100 m i vilken man befann sig. Eftersom denna indelning numera i stort sett är föråldrad ser vi ingen anledning att ange koordinater i detta system (RUBIN-systemet). En utförligare beskrivning av detta finns i Natur och Vegetation, kapitlet Metod. På grund av den mycket varierande inventeringstätheten har vi inte heller funnit det relevant att ge statistiska uppgifter på rutnivå.

Vi anger nu koordinaterna i systemet RT 90. Antalet siffror i koordinatangivelserna indikerar noggrannheten i position. Detta innebär att även avslutande nollor är signifikanta. För gamla uppgifter som bara uppger församling ges inga koordinater. För uppgifter där man angivit till exempel en by eller ett väldefinierat terrängobjekt använder vi som regel 4 + 4 siffror, motsvarande en noggrannhet av 1 km. Huvud- delen av vår inventering gjordes före GPS-mottagarnas tid, och koordinaterna ges med 5 + 5 siffror, motsvarande RUBIN-systemets rutor om 100 ×100 m. Man bör dock hålla i minnet att en inventeringslista ibland kunde motsvara en vandring längs en betydligt längre sträcka än 100 m. Med en GPS-mottagare i handen noterar man vanligen koordinaterna med 7+7 siffror, motsvarande en noggrannhet på 1 m. Den faktiska noggrannheten var i varje fall i början aldrig tillräckligt stor för att motivera en sådan angivelse, varför vi genomgående har avrundat GPS-koordinater till 6+6 siffror. Källorna till lokaluppgifter markeras som regel med en LEG-kod eller referens till en artikel. De LEG-koder som används i floran är förtecknade i ett särskilt register i slutet av denna del. Där anges också den tidsperiod under vilken upp- giftslämnaren varit aktiv. Att en källa anges med en LEG-kod innebär normalt att uppgiften inte är publicerad på annat håll, eller ibland att vi inte kunnat identifiera en källa för vilken vi har en sekundäruppgift. När uppgiften är baserad på belägg i något offentligt herbarium markeras detta med till exempel (DIN i S). Herbarierna anges på vedertaget sätt: S = Riksmuseet i Stockholm; LD = Lunds Universitet; UPS = Uppsala Universitet; GB = Göteborgs Universitet; UME = Umeå Universitet; OHN = Biologiska museet i Oskarshamn; SÖH = Staffansskolan i Söderhamn enligt en förteckning gjord av Göran Odmark 2004.

Zander Säfverstams manus (Säfverstam 1973) har varit en viktig källa vad avser äldre uppgifter. Detta anges dels med koden ZSM, vilket innebär att Säfverstam själv står för uppgiften, dels med till exempel (REM enl. ms ZSM) eller (REM enl. ZSM), vilket innebär att Säfverstam återger en uppgift, i detta fall från Reinhold Mattsson. När Säfverstam anger en källa som vi kunnat återföra till en publikation har vi i stället angivit denna som referens. Ett par liknande fall avser koderna ALJ och SKI, som står för uppgifter från opublicerade anteckningar av Arthur Liljedahl (1910-talet) och Sven Kilander (mest från Ovanåker 1950 och några år dessförinnan). Anders Delins (DIN) rikliga herbarium donerades till Riksmuseet efter hans bortgång 2017. Allt detta material var ännu inte registrerat när våra lokalförteckningar slutredigerades.

För arter med mer än 5 aktuella lokaler ger vi i allmänhet en prickkarta. Åtskilliga arter får alltså både lokalförteckning och karta. För de allra vanligaste och jämnt fördelade arterna har vi dock ansett att en karta inte tillför någon information. För mindre vanliga arter markeras äldre lokaler med en ofylld ring. För vanligare arter finns inga äldre uppgifter med. När det bara finns en uppgift att en art påträffats i en viss socken har den markerats med en ring på sockenkyrkans plats. Om det förutom en uppgift om socken också finns en någorlunda samtida bättre specificerad lokal i samma socken har vi bara markerat den noggrannare uppgiften på kartan. Några självklara undantag finns. Om en helt kustbunden art uppgivits från till exempel Enånger eller Skog skulle en markering vid kyrkan långt inne i landet ge ett felaktigt intryck.

Vi har funnit det ändamålsenligt att använda två olika storlekar på lokalmarkörerna beroende på antalet lokaler. För sällsyntare arter är det önskvärt att lätt hitta alla lokaler, medan det för vanligare arter ofta är intressantare att få ett allmänt intryck av utbredningen, utan att onödigtvis täcka vissa områden helt med markörer.

Underlag för utbredningskarta.

Kartorna är producerade utgående från Lantmäteriets översiktskarta, med programmet QGIS 2.10 (QGIS 2016). I standardkartan visas större sjöar och vattendrag, gränser för kommuner och församlingar. Höjdnivåer visas med fyra nyanser av brunt, motsvarande höjder över 100, 200, 300 och 400 m. För några arter har också områden med basisk bergrund markerats, framför allt grönstensområdena i Los och galtströmsdiabasen i Gnarp (röd markering), och för några andra arter har det varit relevant att visa isälvsåsarna i landskapet (grön markering). Denna information har hämtats från berggrunds- respektive jordartskartorna från SGU. Storrutorna (50 × 50 km) som motsvarar den äldre topografiska kartans blad är också markerade. Dessa rutgränser motsvarar RT90-koordinater N 6800, 6850, 6900 och O 1450, 1500, 1550, 1600 (kartans högerkant).
På kartan ovan markerar den bruna kurvan högsta kustlinjen (HK), vars nivå i Hälsingland varierar mellan 220 m ö. h. i söder och 250 m ö.h. i norr. Den enda utbredningskarta där vi funnit det intressant att markera den är kartan för klibbal, vars högst belägna lokaler visar en tendens till ansamling kring HK.

Statistiska uppgifter

Inventeringen var baserad på kartrutor om 5×5 km. I medvetande om att det inte skulle vara möjligt att täcka alla landskapets rutor på ett tillfredsställande sätt eftersträvade vi att sprida arbetet så jämnt som möjligt. Detta har medfört att antalet besökta lokaler och påträffade arter ofta varierar starkt mellan närliggande rutor. Den bästa möjliga uppfattningen om inventeringstätheten får man från kartan som visar antalet påträffade taxa (arter och underarter) i varje ruta. En karta som visar antalet inventerade lokaler skulle ge i stort sett samma information, även om det genomsnittliga antalet arter per lokal är mindre i nordväst och utpräglade skogstrakter än i sydost och kulturbygder.

Hälsingland innehåller ungefär 700 kartrutor (5 × 5 km) om kantrutor medräknas. Kartan visar antalet noterade arter per ruta. En snabb överblick ges av de olika stora cirklarna, medan exakta antal ges som siffror i varje ruta. Mer än 500 arter har noterats i 11 rutor. 301–500 arter är noterade i 144 rutor, 201–300 arter i 194 rutor, 101–200 arter i 135 rutor, 21–100 arter i 123 rutor och 1–20 arter i 72 rutor. 18 rutor som ligger helt inne i landskapet saknar helt noteringar. De allra högsta artantalen som har registrerats är 963 för en ruta i Söderhamn och 876 för en ruta i Hudiksvall. De höga värdena runt tätorterna återspeglar både högre inventeringsinensitet och en större förekomst av tillfälliga kulturflyktingar. En ruta vid kusten i Harmånger med 522 påträffade arter innehåller en lokal för barlastväxter i Stocka som besöktes flitigt under decennierna runt 1900.