Trolldoms-, läke- och färgväxt, spridd–allm. på Närkeslätten och i Skogsbygdens kalkområden, f.ö. delvis av betydligt lägre frekvens, exempelvis “täml. sälls.” (6 lokaler) i Svennevad (Kjellmert 1947). I Hallsberg är den allm. i norr, särskilt på och kring järnvägen men spridd–sälls. i söder (Dalhielm 1985). Segerström (1932) betecknade den täml. allm. inom större delen av Hammar och Lerbäck.
I naturlig vegetation växer den i rasbranter, på klipphyllor, på kalk- och silikathällar etc. I påverkad vegetation finner man den på landvinningar vid sänkta sjöar, torrängar, på sandjordsåkrar, i hassellundar m.m. Den är vanlig på banområden, bl.a. i Hallsberg: “på samtliga bangårdar och trafikområden, stundom dominerande 1961–1983” (Dalhielm 1984).
Första fynd
Samzelius 1760 (på kullar och klippor), ms 1758 (Askersund, Svennevad och flerst.). Viby Tystingsberget 1848 Zetterstedt (UPS).
Bygdenamn och bruk
“På apotheken fås Hyperici ört, blomma och frö. Blommorna sätta på allehanda spiritus och oljor en carmosin röd färg, och äro förträffliga för sår. Johannis-olja får man, när bomolja slås på Johannis blomstren... och ställas uti en flaska wäl tiltäpd i solen at weskas någon tid. Denna olja tiänar för sår och contusioner [krossår]” (Samzelius ms 1758).
Örten användes på kreatur mot ormbett (Hofberg 1868). Den ingick i våra äldre farmakopéer (Hedblom 1919). Medicinalstyrelsen uppmanade till insamling av växten under andra världskriget (Bondeson 1941).
Den kallades allmänt och i Närke johannisört (Samzelius 1760, ms 1758) eller johannisblomster (Hofberg 1868, Berglund ms 1867).