Läke- och trolldomsört, möjligen inhemsk på skär och strandhällar i Vättern, i bergbranter och på block i ålundar etc., allm. på Närkeslätten, avtagande i Skogsbygden. Skulle enl. Segerström (1932) vara allm. i Hammar och Lerbäck men tycktes ovanlig på Tiveden 1993 liksom i Garphyttetrakten av Kilsbergen (Löfgren 1994).
Växtplatser är vanligen sandplaner, murar, vägrenar etc. och växten tycks långlivad i igenväxande tidigare betade ädellövlundar. Vid Köpmanudden i Götlunda växte den 1991 bland hässlebrodd och smånunneört m.m. Förekomster på torvtak sågs senast vid Tolshyttan i Kvistbro 1932 (Broddeson ms), på något av de åtta torvtakshusen vid Skalltorp i Askersund (Spong 1935) och i Nordhult 1989.
Den betraktades som ett svårt ogräs i Sverige (Lyttkens 1885) men inga uppgifter från Närke tyder på problem vid odling. Åtminstone numera är förekomster i sandjordsträdor mkt sälls. och i åkrar ses den aldrig.
Första fynd
Samzelius ms 1758 (allm.). Gellerstedt 1831 (frekvens eller lokal ej angiven). Hardemo 1851 Blomberg (LD).
Bygdenamn och bruk
Växten kallades i Närke taklök och sefillegräs (Samzelius ms 1758), i Längbro kärleksgräs (ÖLM 32a) och gavs ”till kreatur mot sommarsjuka [blodsjukdom]” (Saxon 1934a). ”Saften gjutes i sår och bladen läggas der på” (Samzelius ms 1758).