Starkt kulturberoende växt i kväveberikade miljöer. Vägmållan var allm. i Närke (Gellerstedt 1831) men då avsågs möjligen Närkeslätten där Glanshammar, Rinkaby och Viby har undersökts djupare med liknande resultat (Nilsson 1978, 1986). Segerström (1932) anger allm. förekomst i Tylöskogen men det tycks vara en överdrift. Inte ens i Hallsberg är arten allm. (Dalhielm 1985) och i Svennevad fann Kjellmert (1947) blott 3 lokaler. Vägmållan var sälls. också i Garphyttetrakten i Tysslinge 1994.

Svagt kulturpåverkade växtplatser är ovanliga, exempelvis ålundar, bäckstränder och steniga sjöstränder. Sernander (1933) fann arten på Äsplundaaskens basalkonsol i Rinkaby 1931. Idag tycks vägmållan vara på tillbakagång men den ses ännu ofta på allsköns skräpmark.