Sedan gammalt inkommen och numera ett vanligt ogräs i odlad jord. Växten bekämpades förr i länets åkrar genom besprutning, t.ex. 1923 då upp till hälften av plantorna dog (ÖLHÅ 1924). Den har även införts som foderväxt.

Den ansågs förr och enl. nutida inventeringar vara allm. i landskapet, åtminstone på den uppodlade Närkeslätten. I Skogsbygden har växtplatserna blivit färre. I Garphyttetrakten i Tysslinge var växten sälls. 1994. Den är allm. i Villingsbergstrakten men avtar i skjutfältets inre delar (O. Nilsson).

Åkerspärgel var förr ”et ledsamt ogräs i lin- och rofåkrar, äfwen beswärligt i wårsäden i Snaflunda” (Samzelius 1760). Broddeson (ms) såg den allm. i alla åkrar vid Ingelsby i Lerbäck 1929 och Segerström (1932) ansåg att den var allm. i Tylöskogen. Kjellmert (1947) menade att den var ”allmän, särskilt i sand- och myråkrar” i Svennevad.

Åkerspärgelns främsta växtplatser är sandjordsåkrar av skilda slag. I en sådan träda vid Dalen i Knista 1991 var den allenarådande i ofantliga mängder. Växtställen är f.ö. vägrenar, grustag, trädgårdsland, stränder etc.

Se även: sydspärgel Spergula arvensis subsp. arvensis], linspärgel Spergula arvensis subsp. linicola, jättespärgel Spergula arvensis subsp. maxima och foderspärgel Spergula arvensis subsp. sativa