Gammal kulturväxt, sällan registrerad men tillfällig som spillsäd längs vägar etc.
Vete, inkl. ev. kubbvete, är känd i Närke sedan stenålder och yngre järnålder, bl.a. från Hovsta och Kumla (Hjelmqvist 1955, 1979) och sedan 5 000 år vid Hjulberga i Eker (Welinder 1984).
Första fynd
Nilsson 1978 (Viby odlad och förvildad främst i åkerlandskapet). Örebro 1896 A. Jansson (OREB).
Bygdenamn och bruk
Enl. Vestmannalagen ingick vete på 1300-talet i böndernas tionde (Holmbäck & Wessén 1936). Det odlades vid Örebro och Kägleholms kungsgårdar 1555 (Blomquist 1883, Forssell 1884). På 1500- och 1600-talen svarade vetet för 2,5 proc. av länets skörd (Hannerberg 1941).
Vetemjöl ingick i Örebro slotts fatbur 1585 (Waldén 1960). Urkunderna visar att vete odlades på Segersjögärdet 1603 och 1606. Odlingen skedde endast i smått och i särskilt goda jordar (Lägnert 1949). Det har aldrig odlats i Tivedsbygden (J. R. Söderberg enl. Stalin ms 1913–1916) och obetydligt i Mellösa och Norrbyås (Lagerholm 1851) men exemplevis i Kräcklinge ”nästan vid vart hemman” (Hedin 1754) och i stor skala vid Riseberga i Edsberg (Gumaelius 1846).
Höstveteodlingen ”har betydligt tilltagit” (Befallningshafvanden 1842–1847). Skörden var år 1900 tretton gånger större än för vårvetet (Jonsson 1902).
Kända sorter är bl.a. Sankt Helenavete vid Viby prästgård på 1830-talet (Jonsson 1902) och Danzigervete som importerades ”för ett par år sedan till Latorp” i Tysslinge (Dugge 1846).
”Vetmjölsvälling” var vardagsmat i Kvistbro (K. Jonsson enl. Keyland 1919a) men vid bakning i Mellösa användes det endast till högtidsbröd (Thorén ms 1930). Vetestärkelse ingick i Svenska farmakopén 10 (1925), och vetekli användes i Gällersta och Hovsta i medel mot koller och kvarka hos häst (Saxon 1934a).
Den gamla inhemska sorten av vete hette i Hardemo på 1850-talet ”svänskvette” (Olsson 1932b). På 1830-talet kallades det ångersäd i Närke (Jonsson 1902). Det kom till Nysund på 1850-talet och kallades också där ångersäd eftersom det slog fel ibland (Harbe 1956).