Sedan också bangyllen visat sig vara ganska vanlig i Närke är det mindre säkert vilken varietet av sommargyllen som avses i äldre uppteckningar. Kilander (1990) menar att det möjligen kan ha varit bangyllen men inga ytterligare uppgifter tyder på det. Den växten noterades i Närke först 1938. Alla insamlingar dessförinnan gäller vanlig sommargyllen.
Första fynd
Samzelius 1760 (Askersund, Snavlunda, Svennevad). Tidström ms 1756 (”Örebro: wäxte här som ett skadeligt ogräs i åkern”). Sköllersta [1817] (E. Fries Herbarium normale VI:17, UPS/TLa).
Bygdenamn och bruk
Läkeväxt. Gyllenhaal (ms 1774) fann den ”grufweligen allmaen på den cultiverade stads-jorden” och mkt allm. i landsvägskanter strax utanför Örebro. Bagge (1785) såg den i alla åkrar vid Örebro. Sommargyllen betecknades som ett svårt ogräs i Sverige av Lyttkens (1885) och växte ”i massor i förstaårsvallarna i länet” 1881 (ÖLKH 1882). Det var särskilt svårt i slättbygden (Jansson 1902a) och växte ofta ymnigt och för varje år allmännare bland vårsäden på Mellansvenska myrodlingar (Tolf 1903). Ännu under Broddesons inventeringar på 1920–1930-talen fanns växten ofta ”överallt i åkrar och diken” på Närkeslätten. Efter omdaningen av kulturlandskapet är den numera ovanlig i delar av Närke särskilt i skogsbygden.
”Erysimum vulgare” såldes på Örebro apotek 1736 (Gentz 1949). ”Brukas i sallat först om wåren och är god mot skörbiugg” (Samzelius 1760, ms 1758).
Sommargyllen kallades förr allmänt vinterkrasse (Samzelius 1760, ms 1758) och ängkål i Närke (Fries 1864, Rietz (1862–1867).