Spånads-, färg- och läkeväxt, förvildad i Sverige sedan 1760-talet. Sällan meddelad som vildväxande, mest förr åkerodlad som olje- och spånadsväxt, numera även prydnadsodlad. Lin uppträder tillfälligt som rest efter tidigare odling i åkerkanter, vägrenar etc. Enl. Hartman (1866) var den allmänt odlad och ofta förvildad, men i takt med igenväxning eller uppodling har förvildningen stagnerat eller ökat från tid till tid.
Lin är känt i Sverige från järnåldern för 2 000–1 000 år sedan (Hjelmqvist 1956). Det ingick i böndernas tionde enl. Västmannalagen på 1300-talet (Holmbäck & Wessén 1936). I Magnus Erikssons landslag nämns linlakan (Schlyter 1862) liksom i inventariet på Örebro slott på 1550-talet (Waldén 1960). Linleveranser till slottet är kända på 1500-talet och den odlades där 1590 (Grandinson 1901). Vid Askersundsby odlades lin 1559 (Holländer m.fl. 1994).
”Siberiskt lin”
Flerårigt med blå blommor odlades vid Örebro slott på 1700-talet (Waldén 1960) och salufördes i Örebro 1827 (Jonsson 1902).
Första fynd
Gellerstedt 1852 (här och där förvildad). Hardemo 1846 E. G. Blomberg (LD).
Bygdenamn och bruk
På Segersjögärdet i Lännäs pågick linodling 1602–1603 (Hannerberg 1941) och förekom vid Örebro slott 1605 (Swederus 1909), i Mellösa på 1670-talet och ingick i kyrkotiondet där 1681 (Lööw 1922). Linne var vanligt i kläderna på 1700- och 1800-talen.
En viss odling skedde i Kräcklinge (Hedin 1754), i Mellösa ”sås nog lin... till kläder, wäfwa och spinna...”. Odlingen i Edsberg var ganska ringa men omfattande i Knista (Mörner ms 1762).
Till tygframställningen vid Bålbygodset i Skagershult inköptes 1767 lin i Stockholm från Tyskland och Småland (Harbe 1947). Av utsädet var det tyska begärligast i Asker (Sandahl 1782). På Närkeslätten såddes linet i ”saerskilda intägter af traedet wid Sundby by på mulljord” (Gyllenhaal ms 1774).
Frånsett länets södra skogsbygder och Mellösa ”odlades f.ö. i länet på långt när icke till husbehov” (Befallningshafvanden 1822) men täml. allm. i Lerbäck (Sahlstedt ms 1825). Under 1810-talet uppmuntrades odling och beredning av länets Hushållningssällskap genom premier (Rosenstein 1812, Wahlfisk 1902). Linprodukter från Mellösa och Hallsberg försåldes i Stockholm på 1820-talet. Linoljeslageri fanns i Kvistbro (Befallningshafvanden 1842–1847). Odlingen i länet motsvarade tidvis behovet endast i vissa socknar bl.a. Mellösa, Lännäs, Sköllersta, Askersund och Hammar (Gumaelius 1846, Topografiska 1844).
Odlingen i Mellösa skedde för eget behov (Lagerholm 1851) men en tydlig ökning märktes särskilt på 1860–1880-talen (Waldén 1952b) och linodling var viktig i socknen ännu på 1870-talet. Linutsädet köptes ofta från Riga och odlades helst på sand- eller torrare dyjord (Nerén 1944).
Linodlingen omfattade 1866 mer än 630 tunnland, mest i Edsbergs härad, till spånadsväxter (Wahlfisk 1902). Linskörden i länet, inräknat hampa, var 1865 ca 1187 deciton (Jonsson 1902). Enl. ÖLHK (1870) var odlingen i södra Närke inskränkt till Tiveden och avtog enl. Södra Hushållningsgillet mer och mer (Robson 1884).
Kring sekelskiftet 1900 berättar flera källor om en allmän tillbakagång för linodlingen i bl.a. Axberg, Lännäs och Skagershult. Men en omfattande odling förekom på Göksholmstorpen i Mellösa. ”Omkring sekelskiftet fanns brukbara pörten vid Råby, Sandåker, Hult, Stånger och Skogstorp” (C. Andersson 1966).
Enl. ÖLHK 1913 odlades lin huvudsakligen i Bergslagen, och i Tiveden var odlingen ganska betydande ännu på 1920–1940-talen (Tjörne 1964). Främjandet av linodling skedde under 1920- och 1930-talen genom bl.a. utdelning av frö (ÖLHÅ).
I Sköllersta och Viby m.fl. socknar upphörde linodlingen nästan helt under 1950-talet (Nilsson 1978, V. Carlsson ms). En av de sista yttringarna beträffande spånadslin var 1944 års kontrakterade odling av 160 hektar i Närke (Fröijer 1960). Lingroparna vid Lillökna i Götlunda användes sista gången på 1940-talet (U. och A-L. Oscarsson).
Ett tillfälligt uppsving av oljelinodlingen skedde bl.a. 1990 då 900 hektar såddes i länet vilket svarade för 90 % av Sveriges oljelin (Nerike Allehanda 1990-05-22, 1990-07-06).
Från växtens guldålder i Närke på 1800-talet upptecknades 1907 i Skagershult efter Jan Petter Forsberg (Sahlgren 1956): ”Väschötta va ute på vannring. Då kom di te en linåcker, som stog i blom. Di hadde hörd, att sjön ä blå, å de va väl för de, di trodde, de va en sjö, ...”
Linfrö ströddes från gården till vägen vid begravning i Nysund och Skagershult (Harbe 1956). Under nödåren på 1860-talet blandades rågmjölet med linfrömjöl i Kvistbro (Harbe 1950).
Segelgarn av lin var vanligt i Vätterntrakten vid Harge där ”varje gård hade sina våder i seglet att underhålla... seglet fick ett mycket brokigt utseende” (Dahlberg 1949). I Hammar tillverkades också vargnät av lin på 1850-talet (Danielsson 1971). Linnegarn, ”spunnet av fiskargummorna” användes allmänt till fisknät i Mellösa (Nerén 1944) och i hela Närke. En gröt av linfrö i lockade fisken och gjorde att mörtmjärdarna kunde ligga länge ovittjade (Arwidsson & Ohlson 1911).
Linolja ingick i Skräddar-Fias kloka gummamedicin (Davidsson-Friberg 2000, ÖLM) och lades på brännsår och svullnader (Harbe 1950, Berglund ms 1867). Linfrö tuggades mot magsjukdomar i Örebro på 1800-talet (Saxon 1934b) Från bl.a. Ekeby, Hardemo och Kil brukades linfrö mot magåkommor hos kreatur och höns (Harbe 1956, Saxon 1934a). Linoljefrö och linolja fanns tidvis på apoteken (Svenska farmakopén 10, 11 (1925, 1946). I Hardemo visste man att det tog bort trollvärk, i Kil blev det offergåvor till ”elvorna” (ÖLM 24a).
Ett råd från Saxon (1930): ”Kvinner å linne ska en inte välja i ellsljus”.