
äkta johannesört
Hypericum perforatum
äkta johannesört är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

äkta johannesört är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.
- äkta johannesört












Inga nycklar finns för detta taxon.
Blekinges Flora
Gammal bofast art.
Flora över Dal
Täml allmän.
Hallands Flora
Äkta johannesört är i likhet med fyrkantig johannesört H. maculatum ursprunglig men mycket kulturgynnad. Den växer delvis på liknande ståndorter, men är i allmänhet bunden till torrare, vegetationsfattigare och mera ljusöppen mark. Exempel på miljöer där äkta johannesört är vanligare än den fyrkantiga är sand- och klipphedar, järnvägsområden, grustag och sandiga vägslänter.
NILS-arthandbok
Johannesörter, släktet Hypericum
Perenna (beståndsbildande), 0,5–8 dm höga örter med upprätta, något förvedade stjälkar. Korsvis motsatta grenar och korsvis motsatta, oskaftade, mörkgröna blad med helt jämn kant. De är oftast ovala, alltid rundspetsade, har rundad eller hjärtlik bas, och framåtriktad, nästan bågböjd nervatur. I allmänhet slanka, eller vidgreniga endast i blomställningen Blommor 5-taliga, gula, med många ståndare. Mosar man en blomma blir fingrarna vinröda. Frukten är en 3-rummig kapsel som öppnas upptill.
Johannesörter har en bred spännvidd. De två vanligaste arterna (fyrkantig johannesört, Hypericum maculatum, och äkta johannesört, H. perforatum) hör till kulturlandskapet och har stor utbredning på torr ängsmark, skräpmark etc. Från Svealand och söderut finns andra arter i fuktigare miljöer, på klippor och i skog. Våtast växer kärrjohannesört, H. tetrapterum (Skåne).
Förväxlingsrisk:
Nejlikväxter (fam Caryophyllaceae) har i allmänhet spetsiga blad. De som har mest rundtoppade blad är vekare, eller håriga.
Törlar (Euphorbia) har strödda blad och mjölksaft.
Dunörter (Epilobium) har mjukare stängel och alltid mer eller mindre ojämn, eller tandad, bladkant.
Hönsbär (Cornus suecica) är lågvuxen och tuvad, med vita “blommor” (svepen) och röda bär.
Närkes flora
Trolldoms-, läke- och färgväxt, spridd–allm. på Närkeslätten och i Skogsbygdens kalkområden, f.ö. delvis av betydligt lägre frekvens, exempelvis “täml. sälls.” (6 lokaler) i Svennevad (Kjellmert 1947). I Hallsberg är den allm. i norr, särskilt på och kring järnvägen men spridd–sälls. i söder (Dalhielm 1985). Segerström (1932) betecknade den täml. allm. inom större delen av Hammar och Lerbäck.
I naturlig vegetation växer den i rasbranter, på klipphyllor, på kalk- och silikathällar etc. I påverkad vegetation finner man den på landvinningar vid sänkta sjöar, torrängar, på sandjordsåkrar, i hassellundar m.m. Den är vanlig på banområden, bl.a. i Hallsberg: “på samtliga bangårdar och trafikområden, stundom dominerande 1961–1983” (Dalhielm 1984).
Ångermanlands flora
Sydväxtberg på hyllor och i rasbranter, sydbackar, klippravin, vägslänt. Även kulturspridd bl a på bangård, förr införd med barlast. Arten är krävande ifråga om lokalklimat och underlag, ej känd nordligare som spontan. Beläggen från Härnösand är troligen tagna på barlast, fynden i Nordmaling och Ådalen har också kulturspridning som bakgrund. - 16 (8).
Härjedalens kärlväxtflora
Endast två fynd är kända, båda från 1988 och belagda i UPS: Sveg: Herrö i V delen (16E 5d 3- 0-, 430 m, EE). Älvros: Nonsvallen (fäbod) (16E 5h 3- 2-, 460 m, BD). I Norrlands inland är denna art sällsynt. Den närmaste lokalen torde ligga i trakten av Östersund (Hultén 1971).
Atlas of North European vascular plants
1317 Hypericum perforatum L.
This variable species originates from Europe, N. Africa and W. Asia. In northern Fennoscandia and certainly in other outlying localities it is a casual. It has been introduced into N. and S. America, Australia and New Zealand. Southwards var. angustifolium predominates. This taxon has also been introduced into Japan. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 285.
Västmanlands Flora
Allmän-tämligen allmän på större delen av Mälarslätten, högre upp spridd-sällsynt i kulturtrakter. I Bergslagen starkt kalk- och järnvägsgynnad men bofast också på mera alldaglig ruderat mark i silikatområdet (t.ex. 8, 18, 19). Frånsett i vissa kalkområden troligen helt och hållet antropokor Norr om mellersta Skogslåglandet. Sydlig art, vars högre frekvens i Syd och ståndortsväxling i Norr beror på temperaturklimatet. Utbredningstyp: S2.
Floran i Skåne.
Förändring och hot: frekvensförändring mindre än 16 %.
Smålands flora
De citerade namnen användes ibland också om fyrkantig johannesört, och de återgivna föreställningarna kunde även gälla denna.
Äkta johannesört växer torrt och magert, på grusig eller sandig jord eller på klipphällar. Den är värmekrävande och växer helst i solöppna miljöer men påträffas även i bryn och gles, ljus skog. Kring hällar och i bergbranter anträffas den tillsammans med bägarlavar Cladonia, fårsvingel Festuca ovina samt ibland vitknavel Scleranthus perennis och vårspärgel Spergula morisonii. Vanliga ståndorter är även grusåsar, steniga backar och gräshedar liksom vägkanter, spårområden, grustag och industrimark. Liksom fyrkantig johannesört är den något beteskänslig.
Ölands flora
Äkta johannesört har en bred ekologisk nisch och är vanlig i svagt–måttligt betade eller ohävdade torrängar, glesare skogar och vägrenar. Den har även många fynd från ruderatmiljöer: jordhögar, stentippar och sandtag. Mindre frekvent är den på sandstränder och i åkerkanter. Äkta johannesört klarar att växa i extrema miljöer på alvaret som grusalvar och karster där marken är mycket kalkrik.
Äkta johannesört är vanlig över hela Öland inklusive Stora Alvaret. Den växer i många olika miljöer och är bestämbar i fält större delen av året vilket förklarar de många fynden och den goda täckningen över ön.
Gammal, bofast.
Gotlands flora
Ursprunglig.
Öppen, torr mark: hällmark och annan alvarmark, öppen kalktallskog, kalkberg, spricksträngar, torrängar och annan torr betesmark, stigar, körvägar, dikes-, åker- och vägkanter; även ängen, skogsbryn samt torra kulturpåverkade miljöer, såsom grus- och sandtag, ibland också ogräs i trädgårdar. Äkta johannesört är den dominerande johannesörten på Gotland och har registrerats från en hög andel provrutor, vilket visar att den är mycket vanlig i det gotländska landskapet. Johansson (1897) angav äkta johannesört som ”Allest.”. Detta stämmer än i dag.
Bohusläns Flora
Äkta johannesört växer oftast solöppet i ganska torr och sandig jordmån i torrängar, glesa bryn, hällmarker och gräshedar, men även på åkerrenar, i vägskärningar, på banvallar, bangårdar och i grustag.
Västergötlands flora
Sörmlands flora
Upplands flora
Almq. I södra och mellersta skärgården nästan allestädes, eljest mer eller mindre allmän; i Mälar- och Uppsalatrakten allmän, i de sydliga socknarna i Heby tämligen allmän.
Äkta johannesört växer på öppna och tämligen torra lokaler och avviker därmed något från fyrkantig johannesört, som även finns där det är frisk mark och något skuggigt. Äkta johannesört förekommer i hagar och betesmarker, på åkerholmar och torrbackar, i bergsskrevor, på strandklippor och örtbackar i skärgården, men även på kulturmark som vägkanter, grustag och järnvägsbankar.
Speciellt i nordvästra Uppland missgynnas äkta johannesört troligen av upphörande bete och igenväxning.
Gästriklands flora
Utanför kusten är arten starkt knuten till banvallar och stationsområden längs järnvägsnätet, vilket sannolikt beror på att den här ingått i gräsfröinsåningar eller följt med grusfyllningen. Från järnvägen har den även spritt sig till större industriområ-den. Mer sällan och slumpmässigt uppträder den äkta johannesörten även i grustag, längs vägar och kring odlad mark. Arten blommar under senare delen av sommaren. Den bildar frön i kapslar som mognar under hösten. Den huvudsakliga fröspridningen torde därmed ske vintertid. Arten har en kraftig pålrot men saknar utlöpare och vegetativ spridningsförmåga.
Vanligaste följearterna är röllika (29%), gulmåra, renfana och smultron.
Hälsinglands flora
Den äkta johannesörtens villkor på gränsen av sitt utbredningsområde kan anas på lokalen i Norränge i Arbrå, som har följts under några år med växlande väder och klimat. Lokalen hittades 1985. Det är övre delen av en sydvänd brant brink mot Ljusnan, som upptill gränsar till åker. Jordarten är mjäla och brinken har troligen betats av kor fram till några decennier före 1985. Brinken var trädlös där den äkta johannesörten växte, med hundratals plantor på en cirka 100 m2 stor yta. I blomutveckling låg de något efter fyrkantig johannesört som växte längre ned i samma brink. Följande vår fanns gröna unga skott från fjolårets stambas och gröna unga plantor, som hade övervintrat. 1988 blommade arten rikligt efter en mycket torr och varm vår och försommar. Bladen var friska, blåaktigt gröna. Efter en vinter och vår med häftiga temperaturväxlingar var artens tillstånd 1990 dåligt. Den hade präktiga vinterståndare men inget grönt alls ovan jord. Vid baserna av fjolårsskotten sågs små rödaktiga skott. Tre år senare hade arten återhämtat sig, så att man såg strödda plantor, sammanlagt ett femtontal, varav åtminstone några såg ut att utveckla blomställningar.
Arten är alltså extremt torktolerant, men skadas av barmarksfrost. Torktoleransen visas även av att mindre än ett år gamla fröplantor kan flyttas till en varm och torr plats och trots torrt vårväder rota sig och växa till.
Medelpads flora
Dessutom förekommer äkta johannesört som järnvägsväxt. I Njurunda, Tuna och Stöde har den etablerats på flera banvallar i torra, sydexponerade lägen och ibland på angränsande hällar och bergsskärningar. Arten är även inkommen i hamnar, där den på några ställen växer kvar på glesvuxna ytor. Likaså är den funnen på några restmarker vid kusten.