Läkeväxt, spridd i Skogsbygden och täml. sälls.–sälls. på Närkeslätten. I det noggrant undersökta Glanshammar allm. (Nilsson 1986).
I naturlig vegetation växer den i bäckförande skogsraviner och skarp hälltallskog, mer påverkat i strandkärr och kraftledningsgator, järnvägsbankar m.m. Förr var den vanlig i hagar och slåtterängar, men efter 1950-talets upphörande bete och igenväxning har den kompenserat sig genom förekomster på bl.a. sandiga–grusiga vägkanter etc. Mattlummer växte i slåtterängen vid Axsjöboda i Tysslinge 1929 (Broddeson ms), men 1991 var den utträngd till landsvägsdiket. Större bestånd är ovanliga men 60 m² sågs 1991 vid Skoghall i Götlunda invid källdike på tallplanterat flygsandfält.
Första fynd
Samzelius 1760, ms 1758 (”Flerstans... uti skuggrika skogar”). Örebro Kringlan 1861 Hartman (UPS).
Bygdenamn och bruk
”På apoth. fås Musci clavati ört, och Lycopodii frö. Utaf refworna förfärdigas nätta golfmattor, som läggas i rummen för dörrarna. Frömiölet låter ei blanda sig med watn, ei eller sprakar det wid liuset, utan det icke blåses dit. Lagd i watn smörjes på wispebröd” (Samzelius ms 1758).
Nikten, växtens sporpulver, kallades kattkrut och dess eldfängdhet utnyttjades för att skapa mindre fyrverkerier. Det fanns på apoteken ”från Lycopod. clav. och andra närstående Lycopodium-arter” (Svenska farmakopén 1–11, 1775–1946). Man använde ”frömjölspudret mot hudlöshet” (Gellerstedt 1831). I Edsbergs härad ingick växten i begravningskransar fr.o.m. 1880-talet (Harbe 1956). Insamling av växten uppmuntrades av Medicinalstyrelsen under andra världskriget (Bondeson 1941).
”Kallas i Nerike Wispmosse” (Samzelius 1760, ms 1758), av Hofberg (1868) kattkrut. Möjligen avser också lycopodiört (Robson 1833, Sahlstedt ms 1825) denna växt. Enl. uppteckningar (ÖLM 1158, 1732) är namnet kalvarever känt från Hammar, Hidinge, Kil, Knista, Lerbäck, Skagershult och Tysslinge. I Ekeby hette den puderrever, puderslinger och rävarever och i Lillkyrka mattgräs.
