Inhemsk läkeväxt och under 1 500 år allmänt odlad ölkrydda, numera prydnadsodlad.
Gellerstedt (1852) och Kindberg (1877) ansåg arten vara sälls. i Närke. Hartman (1866) påpekade att den odlades i alla delar av landskapet och var allm. förvildad. Numera är humle sälls.–spridd i de flesta socknar men täml. allm. i Asker, Knista och Sköllersta.
Förvildad humle i Närke omfattar nästan enbart honväxten, vilket kan tolkas som rester av tidigare odling. Även de få sedda hanplantorna har ofta sällskap med honexemplar och måste ges en liknande tolkning. Det gäller exempelvis det till synes ursprungliga beståndet i strandskogen på Vinön i Lännäs intill färjeläget, där båda könen uppträdde i en närliggande körsbärslund 1991.
Ett par fynd av ensamt förvildade hanex. finns. Det ena i ett ymn. bestånd i ett strandsnår vid Lundby i Viby 1995. Det är dock troligen förvildat, bl.a. med hänsyn till att humlegården där var i bruk åtminstone till 1857 (Östlund 1978). Hanväxten sågs också i ett stenröse i en åker vid Kila i Kumla 1900 (J. Widén, OREB) och är belagd tidigast i Vintrosa 1857 (Rolén, LD).
De tidigaste fynden i Närke finns i Samzelius (1760) : ”uti Nyhytte och Lekebergs ängar wid ån i alskogen” och (ms 1758): ”wäxer ibland stenar wid bäckar och löper up i träden”.
Nutida växtplatser är bl.a. strandskog, åkerkulle, hagröse, kalkbrott, ekbryn, åkerkant, lövlund och kompost. Honplantor uppträder nästan årligen på komposthögarna i grustagen i Ånsta (Lindström). Stora bestånd fanns vid Åsta i Götlunda 1980 och vid Irsta i Knista 1992.
Vildväxande humle anses ha funnits vid Lillsjön i södra Kilsbergen, på öar i Yoldiahavet enl. 9 000-åriga lämningar (Florin 1969) och sedan 7 000 år vid Mossbymossen i Kumla/Ekeby (Florin 1961).
I Magnus Erikssons landslag på 1300-talet förbjöds att ta vildväxande humle på annans mark eller allmänning (Holmbäck & Wessén 1962, Schlyter 1862) vilket möjligen avser regelrätta förvildningar.
Första fynd
Samzelius 1760 (Hidinge Nyhytte och Lekebergs ängar). Wahlenberg 1826 (”ad Hjelmaren”). Viby Östansjö äng 1848 P. G. Zetterstedt (UPS/ELD). Fischer 1639 (Närke, odling av egen humle). Odling omtalad 1346 i Historiska handlingar.
Bygdenamn och bruk
Odling av humle
Den första humleodlingen spårade Granhall (1952) i Södermanland till järnåldern på 400–500-talen. Under 1000-1100-talen spelade humlen en obetydlig roll som ölkrydda i jämförelse med pors, åtminstone i Skåne (Hjelmqvist 1991). På 1300-talet omtalades humlegårdar både i Magnus Erikssons landslag och Västmannalagen och humlen ingick i böndernas tionde (Holmbäck & Wessén 1936, 1962). Bl.a. betalades biskopstiondet med humle i stället för korn 1346 i Glanshammars härad (Dybeck 1850, Ljung 1949, Styffe 1880).
Enl. Magnus Erikssons stadslag var det förbjudet att stjäla humle från trädgård eller skär och öar. Kristoffers landslag 1442 ålade varje bonde att hålla 40 humlestänger, ett påbud som skärptes vid Kalmare recess 1474 till 200 stänger (Granhall 1952, Holmbäck & Wessén 1962). Kumla kyrkas räkenskapsbok nämnde humle 1478 (Samzelius 1946). Ytterligare föreskrifter om humleodling gavs i Kungl. brev 1550, 1558, 1687 1699, 1731 och 1734 (Granhall 1952). Då importerades stora kvantiteter. Ett år, 1536, anlände 21 fartyg om ca 40 ton till Sverige, lastade med enbart salt och humle från Danzig (Forssell 1875). Importen förbjöds flera gånger, bl.a. 1699 och 1731.
Humlegårdar omtalas senare än medeltid i bl.a. Askersund, Edsberg, Hardemo, Kumla, Bo, Glanshammar, Svennevad och Lerbäck (Brunius 1984, Collmar 1964, Grandinson 1935, Holländer m.fl. 1994, Waldén 1955, Wikberg 1967). I Mellösa fanns humlegårdar vid ett 10-tal byar och gårdar i socknen 1552–1553 (Lööw 1922). Götlundabönderna levererade 1553 humle som skatt till Kägleholm i Ödeby (Johansson 1896). Vid slottsruinen växte humlen 1994 (Nilsson), möjligen flerhundraårig. Många bestånd i Närke kan vara mycket gamla rester av odling, som påpekats av bl.a Sernander (1933) beträffande humlen vid Ramundeboda klosterruin.
Humleskörden blev 7 lispund (ca 50 kg) vid Örebro slott 1555 (Blomquist 1883). Humlegården där är känd också 1571–1611 (Swederus 1909). I Mellösa ingick humle i brudskatten 1563 (Collmar 1964).
I Hardemo och Mellösa odlades humle i var och varannan gård och by på 1600-talet (Waldén 1952b, 1955), vilket väl torde gälla de flesta socknar i landskapet. En stor humlegård anlades vid Trystorp i Tångeråsa ca 1600–1620-talen (Viberud 1961) och vid Resta och Röhammar i Mellösa 1615, de senare på vardera 200 stänger (Lööw 1912, 1923). Gårdar om 100 stänger är kända från Ulriksberg i Längbro på 1620-talet (Waldén 1936) och Landsåsen i Knista 1652 (Waldén 1933). Vid Resta by i Mellösa 1688 fanns 600 stänger och flera gårdar i socknen hade 100–200 (Waldén 1952b). Länsmannen där anklagades 1694 för att ha tagit humle i mutor men friades (Lööw 1922).
Odling under 1600-talet är känd också från bl.a. Bålby i Skagershult (Harbe 1947), Lassåna i Ramundboda (Wallin 1921, A. Pettersson 1985), Övre Östa i Knista (Erixon 1953) och Hällestad i Mellösa (Lööw 1912). Humlegården vid Kägleholm i Ödeby utstakades 1679 (Karling 1931). Humlen ingick i årliga räntan i både östra och västra Närke på 1600-talet (Falkman 1860).
Under 1700-talet odlades humle på 100–200 stänger åtminstone vid Vissboda i Lerbäck (Waldén 1949b). Genom 1734 års lag beskrevs hur humlegården skulle ”läggas och uppehållas”. Häri straffbelades också fruktstöld ur humlegård.
En ständig utvidgning av odlingen rapporterades från Knista socken (Mörner 1762a, b). Uppgifter om humlegårdar i Närke under 1700-talet finns från bl.a. Hidinge, Snavlunda, Kumla, Hardemo, Lillkyrka och Örebrotrakten (Bagge 1785, Gezelius 1783, Mörner ms 1762, Rickson 1930, Rydberg 1987, Samzelius ms 1758, ms 1767, Waldén 1949b). Tillgången på humle beskrevs av bl.a. Hedin (1754) från Kräcklinge: ”Små humlegårdar finns vid somliga hemman... men största delen måste köpa humle annorstädes”.
Länets Hushållningssällskap belönade anläggning av humlegårdar (Befallningshavfanden 1822, Kungl. Landtbruksakademiens Handl. 1828). Odlingsförsök hade då pågått på myrodlingar vid Porla sedan ett 10-tal år (Strömstedt 1827). Vid 1800-talets början fanns humlegårdar i bl.a. Sköllersta (Isaksson ms) och Lerbäck (Robson 1833) samt bl.a. ”ve alla gålar” i Skagershult (Harbe 1956). I Lerbäck var odlingen tämligen allmän (Sahlstedt ms 1825). I Hallsberg fanns flera gårdar med 60–100 stänger (Samzelius 1961).
Ännu vid mitten av 1800-talet odlades humle allmänt (Olsson 1933, Pettersson 1953, Sahlström 1936, Saxon 1933). Ursprungligare källor talar ett annat språk. Humleodling var nu ”i allmänhet vanvårdad, endast i Lännäs för avsalu” (Topografiska 1844) och ”i allmänhet vanvårdad och idkas föga” i Kumla (Widén 1857). ”Efter att under långa tider legat nästan nere, åter börjat omfattas med stigande intresse” bl.a. vid Svartå i Kvistbro (Befallningshafvanden 1876–1880).
En omfattande odling påbörjades 1881 av Norlings bryggeri AB söder om Örebro och vid ett dussin gårdar i länet genom plantering av 1 000-tals rötter från Bayern (ÖLHK 1883, Zetterlund 1881a). Några av dessa humlegårdar brukades in på 1900-talet (Löwenhielm 1902). Vid 1800-talets mitt fick den inhemska odlingen för öltillverkning dödsstöten genom omfattande kvalitetskrav från ångbryggerierna (Granhall 1952) varefter odlingen avtog. Med det forna hushållsölets försvinnande i utbyte mot det mer humlekrävande bayerska tynade den inhemska humleodlingen.
En uppteckning i ÖLM (835) från Glanshammar 1932 speglar humleodlingens försvinnande: ”Humlegårdar funnes nog här i varje by i forna tider, ända till 1840–1860-talen och lämningar av dem finns ännu på något enstaka ställe.”
Under 1910-talet ”odlades och användes” humle åtminstone i Ramundeboda och Snavlunda (Stalin ms 1913–1916). När Mårten Sjöbeck (1935b) under rundresan för sin Närkebok fotograferade humlestänger i en levande humlegård vid Lekhyttan i Hidinge ansåg han det vara ”helt unikt i våra dagars Sverige”.
Åtskilliga förekomster av vårdade prydnadsodlingar i Närke fram till våra dagar är kända. Nilsson (ms 1986) redovisade ett 20-tal i Glanshammar och Rinkaby. Ett par anmärkningsvärda odlingar är de vid Ekenästorp i Svennevad där en humleportal sågs 1926 (A. K. L. 1932, foto) och en prydlig rad om 14 stänger mot magasinsväggen vid Aspa gård i Hammar (Blohm & Färg 1953, foto) fanns kvar 1991.
I Mellösa bryggdes det sista humleölet på 1920-talet (Nerén 1944). När Broddeson (ms) besökte Knista 1936 förklarade en ortsbo att ”blommorna” användes till framställning av dricka när de blivit bruna. En av humlens viktigaste dygder under århundraden tycks ha varit som medel mot mot sömnlöshet, ett bruk som dock varnades för redan av Örebrobördige Olof Bromelius (1687).
Humlen ingick i Svenska farmakopén 1–7 (1775–1869) som ”Lupuli kottar eller koppor, som förwara drickat för syra... Kokad humle stillar wärk och drager ut swulnaden. Hummelgökar äro blodrenande och förwara enom för skabb och utslag” (Samzelius ms 1758). Växten lämnade ett säkert medel, särskilt användbart mot förstoppning och diarré hos både människor och djur (Samzelius 1760, Saxon 1934a, b). Den tycks också ha varit ett allmänt brukat medel mot svullnader hos hästar och kreatur (Berglund ms 1867, Harbe 1956, Saxon 1934a, ÖLM 967).
En uppteckning i ÖLM om livet i Viby på 1870-talet beskrev bruket: ”Humle, vanli, dä hadde di mycke på den tin, di tog kåppera å koka, å ga korna, för mjölkårera skulle bli rena, när di ha kalva. Å så te å brygga, förståss”.
Texten om ett originellt bruk av humle från Mosjö kyrka 1866 tål att fundera på: ”I en del kistor voro liken inlagda i humle. Dessa voro väl bibehållna” (Saxon 1928b).
”Ho ä som e hummelstång”, lång och rak, sade man om flickor (Saxon 1930). På humle syftade också 1860-talsgåtan: ”Hvem går länger än wägen räkker?” (Djurklou enl. Sahlgren 1943). En längre form av gåtan gav Djurklou (1860) med beskrivning av stång, ranka, blad och fruktklase:
”Långr, skrångligr far,
Ringlug, kringlug mor,
Sliddrig, sladdrig doter.
Knubbugr trubbugr son?”
Apotekare F. J. von Aken planterade humle i Adolsfbergstrakten i Ånsta 1783, s.k.”Brunswigs-rötter” (Bagge 1785). Växtens vanliga namn var humle, humla eller hummer i olika uttal (ÖLM 1732), i Samzelius (ms 1758) will-humle och för hanväxten gallhumle. Stjälken kallades humle-ressna (Rietz 1862–1867) eller rever (ÖLM 919) och den eftertraktade frukten kåpper i många socknar (ÖLM 919, 1795).
Av gårds- och ortsnamn efter humleväxten känner vi från medeltiden Hummelsta i Mellösa (Lööw 1922). På gränsen mellan Närke och Västergötland ligger, nära Vättern, gården Humlegårdsliden (Haugard 1922).
Lokaler
Avvikande form: ”Narrenzapfen” en bildningsavvikelse hos humlen omtalas av Sernander (1933, med bild).
