Käll- och kalkgynnad läkeört i kärr, dråg, bäckraviner, diken, åsgropar, torvgravar, kalkbrott, grustag m.m. Vid Storörsudden i Hammar sågs 2 ymn. bestånd i en strandhällspricka i vattenbrynet (Löfgren 1995a). Fram till 1930-talet fanns den i slåtterängar (Broddeson ms).
Förekomsten i Närke varierar mycket. Delvis är arten spridd–täml. allm., men i Rinkaby fann Nilsson (1986) endast 4 lokaler. Stora bestånd av tätört har registrerats SSÖ om Sjölundasjön i Svennevad med kanske 1 000 ex. 1996 (Holmer), och 100-tals bl.a. vid Niagara i samma socken på en igenväxande väg 1984 (Hallin ms) liksom i en vägren N om Norra Torptjärn i Hidinge 1990.
Första fynd
Samzelius 1760, ms 1758 (Edsberg m.fl.). Hardemo Lanna hagar 1852 Blomberg (LD).
Bygdenamn och bruk
Tätört var apoteksväxt i Lerbäck (Robson 1833, Sahlstedt ms 1825). En viss medicinsk verkan har tätörten som hosthämmande, kramplösande och febernedsättande (Sandberg m.fl. 1983). Den kan användas att läka spruckna händer (Samzelius ms 1758). Denne skriver också att den ”brukas af wåra Norrlänningar til deras tätmiölks tilredande...”, vilket bruk dock är ifrågasatt och obevisat. Enl. Nerén (1944) förekom det i Mellösas hagar på 1800-talet att bönderna grävde upp den för att förhindra att korna gav långmjölk ”automatiskt”. Tätmjölkberedning var allm. i stora delar av Närke men det är oklart vilken växt som användes (Keyland 1919b).
Vipefett var det vanliga namnet i Närke (Samzelius 1760) använt i bl.a. Lerbäck (Sahlstedt ms 1825). Andra namn var täte, tätgräs, tättegräs och tätmjölksgräs (Harbe 1956, Rietz 1862–1867, ÖLM). Den kallades allmänt i Sverige fetört (Samzelius ms 1758).
