Ärter förekommer preliminärt i två varieteter och ännu fler sorter, som här mestadels sammanslås eftersom det är ogörligt att säkert fördela äldre uppgifter på dessa. Hit förs, med undantag, också sockerärt, som förr omfattade båda varieteterna, vilken först fröodlades vid Lassåna i Ramundeboda 1821 och 1823 (Laxå bruks arkiv). Om en nu försvunnen ogräsärt, se Hylander (1971).
Ärter uppmärksammades i Rinkaby i en uttorkad bäck vid Myrö 1983 i 8 ex. och i fuktig granskog vid Kilbergmossen i 10 ex. (Nilsson ms). De sågs 1995 rotade i 13 ex. i driftranden på sandstranden vid Ramsjön i Kil (OREB).
Bygdenamn och bruk
Första kända odling skedde vid Hjulberga i Eker/Kil för 5 000 år sedan (Welinder 1984). Ärter ingick i böndernas tionde enl. Västmannalagen (Holmbäck & Wessén 1936) och. fredades i bihang till Västgötalagen på 1300-talet (Lönnberg 1914) samt i Magnus Erikssons landslag (Schlyter 1862). De ingick i kyrkotiondet i Askersunds pastorat på 1500-talet (Collmar 1964) och odlades på Örebro slott 1555 (Blomquist 1883). Odling är känd 1602–1603 på Segersjögärdena i Lännäs (Hannerberg 1941) och 1611 vid Resta och Åkerby i Mellösa (Löw 1922).
Närkes ärtodling kommenterades på 1700-talet av bl.a. Kalm (1746) och Mörner (1762). I Kräcklinge såddes gröna eller vita ärter (Hedin 1754). Enl. Gyllenhaal (ms 1774) såddes de ”i saerskilda intägter af traedet wid Sundby by på mulljord”. Ärter ingick i hospitalhjonens månatliga underhåll i Örebro och odlades av F. J. von Aken i Adolfsbergstrakten i Ånsta 1784 (Bagge 1785).
Ärtland nämns i byaskrinhandlingar vid Vallersta i Kumla 1802 (Olsson ms). Odlingen skedde mest i östra Närke och hade börjat införas också i Bergslagen (Befallningshafvanden 1842–1847). Arrhenius (1848) påpekade att man i Närke mer och mer införde ärtodling i stället för trädet i tvåskiftet. Mellösa ärter och bönor såldes mängdvis på marknaden i Köping 1851 (Löw 1922). Vanligen odlades östgötaärter i länet (Jonsson 1902).
Märgärten ”Zinkgruvan”, en lokalsort från Närke, har uppmärksammats av Leino & Nygårds (2008).
I västra Närke ingick ärtmjöl i ”röra – en mycket vanlig rätt, en stadig gröt” (Hofberg 1861). Den skulle vara ”tjocker som en ärtavälling” var ett känt uttryck. ”Når di kokar ärter i Nerike säjer ärtera: Maka på dej, men i Västmanland: Här ä ja, var ä du?” (Saxon 1930). Ärtmjölsplättar var en annan Närkesrätt känd från bl.a. Ekeby komministergård på 1870-talet (Lundqvist 1931, Keyland 1919a).
I Hovsta brände man ärter till medel mot sadelbrott hos hästar (Saxon 1934a) och i ett allmänt bruk offrade man i Edsbergs härad ärter mot vårtor (Harbe 1950).