Läke- och kryddväxt, allm. kärr- och fuktängsväxt vid sjöar och vattendrag, dammar, diken, sumpskogar, källor m.m. men saknas i näringsfattiga myrområden. Växten ansågs förr vara ett svårt ogräs i Sverige, dock mycket sälls. i utsäde (Lyttkens 1885).
Första fynd
Samzelius 1760 (Närke), ms 1758 (allm.). Tysslinge Latorp 1841 Hamnström (LD, Gellerstedt 1852).
Bygdenamn och bruk
”På apotheken fås Menthae Sylvestris ört. All mynta hindrar ystning i miölken, drifwer tiderna och gör ofruktsam. I myckenhet äten af kor gör at miölken ei will ysta, hwilket förekommer de okunnige något sällsamt” (Samzelius ms 1758).
Växten kallades mynta i Närke (Samzelius 1760, ÖLM 1732). Horsmynta i Gellerstedt (1831) är ett gammalt svenskt namn på växten men anförs där troligen efter Liljeblads flora. Märamynta användes också i Närke (Hofberg 1868) och i Tysslinge märanepeta (ÖLM 1795).