Krydd- och läkeväxt, allm. i frisk–torr mineraljord på Närkeslätten. I Skogsbygden är den betydligt ovanligare, sedd vid Garphyttetrakten i Tysslinge på 3 lokaler inom 6 km² (Löfgren 1994). Ovanligt stora bestånd fanns på torvjord på Spånga ängar i Vintrosa ymn. i dike på myren, fullt spontant (Tolf 1901) och vid Latorp i Tysslinge 2003.
Första fynd
Samzelius 1760 (flerst.). Samzelius ms 1758 (”... men ymnigt på Härrfallet i Hallsberg”). Närke 1846 Hamnström (LD).
Bygdenamn och bruk
Kummin levererades från Örebro slottsträdgård 1642 (Waldén 1960). ”På apotheken fås Carwi frön. Rötterna äro smakligare i soppor än palsternackor. De späda bladen läggas i soppor och i grönkål om wåren. Fröna göra en blekhyad, hwilket wåra fruntimmer wäl förstå. Berömmas ock emot annandags frossa [malaria]. Göra god nytta i colik och flera passioner. Blandas i surt bröd och stärka magen” (Samzelius ms 1758).
Vanligare än från odling var kanske skörd av vildväxande kummin: ”Utanför Örebro Wästra tullport en karl med en stor kummin-knippa, som han plåckat wildt wäxande ej långt bort” (Gyllenhaal ms 1775).
Växten ingick i Lekebergmoras leveranser till Laxå husapotek på 1820-talet (Laxå bruks arkiv). Den gavs till kreatur för ökad matlust (Saxon 1934a) och till kor för att efter kalvningen ”rena mjölkårera” (ÖLM 1732).
I Gällersta användes kummin allmänt som brödkrydda under 1850–1860-talen (Saxon 1933a) men enl. en uppteckning i Kvistbro ingick kryddan ”ej i vardagsbröd, blott i finare bröd” (Keyland 1919a), vilket också gällde i Ekeby där den ingick i jullimporna (ÖLM 1732).
Frö och olja från kummin salufördes (Svenska farmakopén 10 , 1925) och insamling anbefalldes av Medicinalstyrelsen under andra världskriget (Bondeson 1941).
Samzelius benämnde växten kummin och i folkmun över hela Närke hette den kumming, kumning, brökumming, kumma och brökumma (Rietz 1862–1867, Kjellmark ms 1857, ÖLM 449, 958).
Lokaler
Med röda blommor
Sådana har meddelats ett 10-tal gånger, den purpurröda formen tidigast från Reträtten vid Örebro (Lundelius 1910) och en vägren nära kyrkan i Kil F. R. Aulin (S).