Läke- och kryddväxt från Asien, förvildad i Sverige sedan 1700-talet. Libbsticka ses nästan enbart kvarstående på ödetomter. Broddeson (ms) fann den odlad eller förvildad vid 60 gårdar i Närke vid en omfattande undersökning på 1930-talet. Samtidigt vittnade ägarna av ett 20-tal andra gårdar att den förr hade växt även där. Vid Lilla Runsala i Lerbäck sågs den 1991 ymn. över ca 5 m² i en ödetomt omvandlad till hage, men så stora bestånd är ovanliga.
Av särskilt kulturhistoriskt värde var förekomsten vid gården Dammen i Knista där den växte vid flera av de gamla byggnaderna, granne med den ännu betade skogen intill 1996.
Första fynd
Robson 1833 (Lerbäck hustomter [men här som alltid är R:s uppgift ett eko av Sahlstedt ms 1825]). Samzelius ms 1758 (flerst.). Götlunda Årängen 1856 Blomberg (LD).
Bygdenamn och bruk
Libbsticka är känd från Strabos Hortulus på 840-talet och i Sverige sedan medeltid (Lagerberg 1943, Nordstedt 1920) och odlades ”vid varje gård” i Närke på 1800-talet (Saxon 1933a, V. Carlsson ms 1937–1970). Eckerbom (1947c) menade att växten i Bergslagen inkom med vallonerna, en uppgift som inte kunnat bekräftas. Odlingen blev efterhand ”allt sällsyntare, huvudsakligen vid avlägsnare torp och bondgårdar” (Sernander 1933). Ett drygt decennium senare påpekade han att växten kommit ur mode på Tiveden ”och odlas ej mer”. Den tynande kunskapen om libbstickans användning demonstrerades när Broddeson (ms 1931) besökte Höglunda i Hallsberg där växten vid hönshuset varje år avslogs och där gårdsägaren inte visste dess namn.
Libbsticka ingick i Svenska farmakopén 1–6 (1775–1845). ”Des utprässade saft skal wara god för sår, då ock bladen läggas uppå. Örten brukas äliest mycket för boskap” (Samzelius ms 1758). Den var ett allmänt ”förvaringsmedel”, som djuren gneds in med som skydd mot ”åt”, d.v.s. bromsar, löss, mygg och flugor, känt från uppteckningar i många Närkesocknar (Saxon 1934a, Aulin ms 1913). Ännu 1931 pågick bruket i Hallsberg (Broddeson ms).
Örten ”nyttjas både för boskap, svin och får för flera sorts sjukdomar” i västra Närke (Berglund ms 1867). Den gavs till kalvande kor i Ekeby och Knista (Harbe 1956, ÖLM 1732) och biskötare vid Stendalen i Nysund 1936 gned in sig med ett skydd av libbsticka (Broddeson ms).
I Hidinge var det allmänt bruk att plantera libbsticka invid huset mot ormar och i salva mot ormbett i Skagershult och i Nysund till salva mot värk (Harbe 1950). Vid Tomta i Sköllersta fann Broddeson (ms) libbstickan nyplanterad 1931: ”Frun kokar roten mot reumatism”. I västra Närke var bruket ”nyttit för tannverk för folk” (Berglund ms 1867). I 1800-talets Hovsta användes den mot fallandesot [epilepsi] (Saxon 1934b).
Libbsticka ingick i Lekebergs-moras leveranser till Laxå husapotek på 1820-talet (Laxå bruks arkiv). Den läkekunniga Spinnare-Lotta verkade under 1800-talet vid Svartviken i Askersund där örten sågs ”uppe vid stugorna” ännu 1923 (Tjörne 1924, 1964).
I västra Närke, Hidinge och Knista hette örten libbesticka (Berglund ms 1867, ÖLM).
