Allm. förvildad på kulturpåverkad mark i hela området, gynnad av en omfattande odling som vallgräs fr.o.m. 1800-talet.
Första fynd
Samzelius 1760 (allm.), ms 1758 (flerst.). Viby Kärr [omkr. 1850] Zetterstedt (UPS/HNo).
Bygdenamn och bruk
Odling av timotej hade ”rätt vidsträckt utbredning, även bland bönder vid slutet av 1700-talet” menade Sjöbeck (1936) i strid med alla andra källor. Enl. Witte (1915a) började odlingen i kringliggande landskap omkr. 1805. Tidiga uppgifter från Närke finns för Skagershult ”nyligen odlat till hö” (Möller 1807) och Eker Averskogen (ÖLHH 1808).
Vid Frötuna i Götlunda började timotejodlingen på 1820-talet (Liljerhorn 1843). Sahlstedt (ms 1825) och Robson (1833) uppger att odling skedde nästan endast vid herrgårdar. När Gellerstedt (1831) skrev att timotej allmänt antagits som vallgräs avsågs möjligen herrgårdarna, exempelvis Bystad i Asker och Svennevad (Nyberg 1846) och Riseberga i Edsberg (Hedengren 1846). Utanför dessa var odling före 1800-talets mitt ytterst sparsam enl. Waldén (1952) utom av ”ståndspersoner” (Gumaelius 1846).
I lokalpressen utannonserades 1848 timotejfrön och odling pågick i Hardemo (Bergsten 1848). I Lännäs började timotej användas omkr. 1860 (Melin ms 1930) och vid Skyttatorp ”insåddes den på rågstubben i svedjan omkring 1860 vid Holmsjön” (Tjörne 1924). Vid Garphyttans nationalpark växte den ”spridd på kolbottnar” (Asplund 1925).
I Närke användes namnen ängkampe och kampegräs (Samzelius 1760, jfr Bergius 1769). Gellerstedt (1831) kallade arten timotejgräs, ett tecken på att vallodlingen av växten här hemma kommit igång i spåren av Thimothy Hansons amerikanska erfarenheter (Lyttkens 1904–1915).