Inhemsk eller förvildad hushållsbuske som ofta sprider sig från odling eller kvarlever på ödetomter. Förekomsten skiftar starkt. Enl. Kjellmert (1947) var den sälls. i Svennevad. Nilsson (1978) fann den allm. i Viby.
I naturlig vegetation ses den i källomgivningar, på kalkberg, i bäckraviner etc. En extrem växtplats sågs vid ett mycket gammalt utkast i tjock mossa på tallmon vid Kassmyra i Lerbäck 1991. Busken är f.ö. vitt spridd i frisk–fuktig änsvegetation.
Första fynd
Samzelius ms 1758 (omkring Lekeberga). Gellerstedt 1852 (Almby vid en bäck i skogen vid Östra Mark m.fl.). Ånsta Sommarro 1852 Blomberg (LD).
Bygdenamn och bruk
”... planteras äliest i trädgårdar för nytta skull... På apotheken fås Ribii nigri bär. Mos beredes ock här af til husbehof, hwilket läskar och upwäcker matlust, är ock nyttigt i bröstånga. Bladen ha blifwit berömde för at wara goda emot ormars bett, stötta med win brukade i 14 dagar, äfwen i decoct befunnits goda för watsot [ödem]; som thée brukade stilla gikt. Späda blad sätta färg på brenwin. Stielkarna kokade i watn brukas uti utslagsfebrar, såsom ock för rösiuka [dysenteri] hos boskapen, Swarta winbär kokade och gifne kreaturen ha utomlands hulpit för boskapssiuka” (Samzelius ms 1758).
Medicinalstyrelsen föreslog insamling av svarta vinbärsblad (Bondeson 1941) och svart vinbärssirap ingick i Svenska farmakopén 11 (1946). I Ekeby sades bladen användas mot förkylning och bären i sylt mot halsont (ÖLM 1732). Kreaturen gavs bladavkok mot gikt och bär mot febrar. Uppteckningar från Askersund, Lerbäck och Sköllersta (Saxon 1934b) talar om bladen i te eller brännvin mot reumatiska sjukdomar. I Kil visste man att ”svarta vinbär är bra för magen” (ÖLM 1158).
Buske och bär kallades allmänt svarta vinbär (Samzelius ms 1758).
Lokaler
Med gröna bär
Busken odlades vid Klockarhyttan i Lerbäck under 1870-talet (Sernander 1933) och påvisades vid Björnhammaren i Bo 1985 E. Everhäll (Nilsson).